Junsele Hembygdsförening

Junsele hembygdsförening har fått en förtida julklapp. På baksidan av ovanstående målning står:

Gåva till Junsele hembygdsförening.

Det här är Edins bostuga i Gambodarna, Edsback. Till höger i bild syns mesegrytan. Ladugård och hagar har inte målats dit.

På baksidan har Olof Olofsson i Krånge, 1780-1820, bränt in OOS. Det framgår dock inte när målningen gjorts.

Målningen/ fatet har ägts av bland annat: Brita Holmqvist född Edin (1920-2009), Maja Svensson (1917-1987), Margreta Svensson född Edin (1885-1972), alla från Krånge nr. 5.

2013-09-26. Olle Strandberg.

Olle har även skänkt en fäbodagbok från samma ställe. Ett litat smakprov kommer här:

 I dag den 16 juli 1925 är vi här i bodarna. Härligt kaffe ha vi fått hos Kristina och kärnfil väntar vi oss också få. Solen skiner från klarblå himmel. Karin Jonsson, Karin Hedberg, Sigrid från Härnösand, Elin Olsson  Krånge.

 Vi tackar Olle för de värdefulla gåvorna!

/Ulla

Här är en bild från skjutbanan på Eden. I mitten, borta vid skogskanten, ses skjuttavlan. Bilden är sannolikt tagen innan 1906 då Junsele förening köpte nya, svenska flaggor. Trots att flaggan på bilden är lite suddig syns tydligt att det är en unionsflagga. Tack till Elsie-Marie som skickat bilden till mig.

/Ulla

Hembygdsföreningen blir alltid glad när nya dokument dyker upp. Nya dokument ger ny kunskap och ännu en liten pusselbit läggs till det stora pusslet Junsele socken.

I oktober 2011 skrev jag om Junsele skytteförening med utgångspunkt från den kunskap som fanns då. I dag vet vi lite mer tack vare två protokollsböcker för åren 1905- 1915, 1916-1925.

Styrelsen 1905 bestod av G Swanström, C Jacobsson, G Jansson och N D Stenmark. Skjutchef var Botolf Mild och Uddo Jacobsson. Filialskjutbaner fanns i Västerås, på Övra och på Eden samt i Krånge och tillsammans utgjorde de Junsele skytteförening Styrelsemötena hölls ofta på Idrottscafét. Undrar just var det låg.

Skyttarna tävlar i tre klasser: skjutning på 200 m, 300 m och på 500 m.

1909 köper föreningen in bräder för att bygga en dansbana. Innan hade alla fester skett i hyrda lokaler. Var låg denna dansbana? Kan det vara den som påstås ha legat på väg upp på Mickelsåsen?

I protokollet för våren 1912 ges förslag att sända en representant till Olympiska Spelen i Stockholm som gick av stapeln senare under året. Tyvärr fattas blad i boken så jag vet ej om någon anmäldes.

1916 görs försök att reparera skjutbanan som förfallit. Nya telefonledningar installeras, skyttegravarna rensas och töms på vatten, flaggstänger sätts upp och nya ridåtavlor köps in. En stor basar, tillsammans med idrottsföreningen, anordnas för att finansiera det hela. Vinsten från basaren blev 324 kronor.

1917 funderar skytteföreningen att köpa andelar i Junsele byggnadsförening som just startat. Åren därefter är protokollen sporadiska. Inte förrän 1924 händer det något av vikt. Detta år hålls en stor fältskjutning med många deltagare utifrån. Nu talar också protokollen om nya skjutbanan med skjutstation på Jollmyran och skjutriktning mot dels Vedberget och dels mot Krångeberget.

Hembygdsföreningen säger stort tack till givarna av protokollsböckerna!

Tyvärr har jag ingen skyttebild, kanske det finns hos någon läsare.
/Ulla

Nu när flera byar i Junsele mister sin lantbrevbäring kan det vara av intresse att veta att för hundra år sedan, alltså 1913, fick Vallen eget postkontor. Ovanstående annons var intagen i Sollefteåbladet 26 juni 1913. Stationen benämndes som Renvallen och det namnet behölls tills postnummer infördes.

Förmodligen var denna första poststation inrymd hos inspektorn för Kungsgården/Marieberg och senare flyttades den över till Daniel Wallins handelsbod. Delar av postlokalen kan i dag ses i Daniels boa i Djurparken.

/Ulla

Detta är vårens mode anno 1913. Bilden hittades i Sollefteåbladet maj 1913, som en bilaga med vårena alla nyheter. Den som gjorde reklam för sig var Gottfrid Sundelin i Strömsund. Förmodligen var det inte så många junseledamer som for hela vägen till Strömsund för att handla men med katalogen i hand kunde de ju gå till närmaste sömmerska för att få något liknade uppsytt.

/Ulla

Vallens västra krononybygge, Stuguvattenkälen.

Sedan 1750-talet hade bönderna i Vallen sina fäbodvallar på kronoallmänningen vid Lillvattnet liksom vid Botjärn i Långvattnet. Då Långvattnet fick resolution på nybygge 1794 försvann fäbodvallen med bete i Långvattnet. Kanske var det därför som byamännen i Vallen 1817 ansökte hos Landshövdingeämbetet om mark av kronoallmänningen. Man tilldelades ett stort område, ett så kallat avradsland, som man betalade skatt för till Kronan

 När 1824 års avvittringsstadga kom sände byamännen åter igen en ansökan till Landshövdingeämbetet. Denna gång gällde ansökan att få ta upp ett nytt hemman på avradslandet. Området: i öster mot Kettlaberget, i norr mot Ruske avradsland och i väst till Lill- och Storkärmsjöarna. Där ifrån till Fjällsjö sockenlina, vidare till västra ändan av Ysjön och fram till Krånge avradsland. Hela området kallades för Lillvattenbomarken och skattelades till 30 seland eller 24120 tunnland.  Åkerjord till nyhemmanet fanns vid det så kallade Alderlund.

 Att bli nybyggare var inte enkelt. Först skedde syn på platsen för nybygget. Sedan skulle Landshövdingeämbetet ta beslut om nybyggarens lämplighet att, från ris och rot, skapa ett nytt, blivande skatteobjekt. Fanns lämpligheten och inget överklagande hade inkommit till Landshövdingeämbete togs beslut om införsel i nybygget. Vallens krononybygge var avsett för samtliga byamän i Vallen, de svarade för 1/11 var. Som motprestation, för att få bosätta sig på kronoallmänningen, skulle uppodling ske och hus byggas. Syner på nybygget genomfördes av personer utsedda av Landshövdingeämbetet, ofta var det länsmannen i socknen tillsammans med trovärdig medhjälpare.

 Därefter ansökte nybyggaren om in inrymningsbrev. Syn skedde på nybygget för att kontrollera hur långt odling- och byggnadsskyldigheten hade kommit. För att sockenborna skulle veta vilka som ansökt om inrymningsbrev och kanske hade fog att överklaga lästes ansökningarna upp i sockenkykan. Kom inget överklagande hade inrymningen vunnit laga kraft. Med detta inrymningsbrev, eller åbobrev, i hand satt nybyggaren säker på sitt nybygge. Han ägde det inte men han hade fått nyttjande- och besittningsrätt på marken som fortfarande tillhörde Kronan. Dessutom kunde hans efterkommande ärva nybygget. Att han inte ägde det med dagens syn spelade säkert inte så stor roll. Den rätt som nybyggarna ville hävda gällde bara tillräckligt stor areal odlings-och betesmark och tillgång till fiske, jakt samt brandved och virke till byggnader.

Vallens byamän började sin uppodling i Hällviken eftersom jorden på Alderlund inte ansågs duga till åkerjord, däremot dög den som höbord. Stuguvattenkälen blev fäbodvall till en början, kanske istället för vallen i Långvattnet. 1832 kom ett delikat ärende på Junsele sockenstämmas bord då en man ämnade köpa 1 seland av Stuguvattenkälen. Sockenstämman ansåg detta köp som vanskligt eftersom ingen fått införsel på nämnda seland. Betalningen kunde nog ses som bortkastad eftersom Vallens byamän hade företrädesrätt till nybygget.

1842 kom den första nybyggesansökan på Stuguvattenkälen. Troligtvis satte byamännen stopp för detta eftersom ingen resolution i ärendet kan hittas i resolutionsakterna.

Trots att Stuguvattenkälen tjänstgjorde som fäbovall hade ett antal personer bosatt sig där. 1843 hade dock Vallens byamän tröttnat på inkräktarna. Stuguvattenkälen var tänkt som nyhemman till Vallen, inbyggarna hade egenmäktigt och utan medgivande bara slagit sig ner där. Dessutom hade de fördärvat fäbodvallen som inte längre gick att använda.

Byamännen vände sig till Landshövdingeämbetet om bortforsling av inkräktarna. Vräkningsdomen kom 1845. Kronobetjäning i socknen skulle tjänstgöra som handräckning och till vittnen vid förrättningen utsågs båtsmannen Grön i Vallen liksom Nils Nilsson i Betarsjönäset. Dessutom utfästes ett vite på 10 riksdaler.

1849 avvittrades Vallen östra och västra krononybyggen, det vill säga Hällberget och Stuguvattenkälen. Vid lantmäteriförrättningen av Stuguvattenkälen fann lantmätaren fäbodvallen upphackad och upparbetat åker- odlingsland till 1 tunnland 8 kappland. Trots vitet fanns inbyggarna kvar och dessutom hävdade de sin besittningsrätt. Protesterna hjälpte inte, de var och förblev inkräktare.

Stuguvattenkälens odlingsskyldighet 1849 sattes till 7 tunnland åker, 31 tunnland ängsmark och skogstilldelningen blev 867 tunnland. Därtill lades impedimenten och hela arealen slutade på 8167 tunnland och skattelades till 9 seland med 48 frihetsår, räknat från 1825. Efter ¾ av tiden skulle halv skatt betalas.

Under början av 1850 talet skrevs fler nybyggesansökningar men ingen godtogs. Vallens byamän höll hårt i sin forna fäbovall. 1854 uppträder Stuguvattenkälen för första gången i husförhörslängden och därmed går det att följa de människor som var skrivna där.

I september 1852 skrev byamännen kontrakt med Lo sågverksägare om avverkningsrätt på skogen. Nu kallades krononybygget för Alderlund. Avverkningsrätten gällde den övre delen, från Lillvattnets södra spets och rakt över till Tågsjösten. Kontraktet gällde 50 år från den dag då ömföringen, från kron till skatte, skett. Byamännen uppmanades i kontraktet att skynda på odlingsskyldigheten. Men om säljarna så ville, kunde bolaget ordna med uppodling och skattelösen.  Priset för avverkningskontraktet var 6000 kronor varav säljarna genast kvitterade 1500 kronor. Om arealen skulle minska så skulle även priset ändras. Säljarna erbjöds också första anbud på utforsling av virket.

Arealen minskades efter några år när ytterligare en avvittringen gjordes. 1857 hade de två nybyggena blivit till tre: Alderlund, Hällberget och Stuguvattenkälen. Eftersom 1824 års avvittringsstadga angav arealen per nybygge till högst 2500 tunnland måste gränserna ändras.

Även odlingskravet ändrades. Odlingsskyldigheten på 7 tunnlanden åker från 1849 utökades till 30 tunnland och ängsmarken till 126 tunnland per nybygge. Skogen ansågs fullt tillräcklig trots att Lo/ Kramfors Sågverksägare under många år haft privilegie på den. Mycket skog hade avverkats, ofta genom vårdslösa fällningar. Dessutom hade bolaget lämnat kvar kvistar så återväxten blivit dålig. Vindfällen hade också ökat och varit till hinder för boskapen och inkräktat på mulbetet. Skattetalet från 1849, som angav skatten till 9 seland, ändrades också. Det nya skattetalet blev hädanefter 24 seland för varje nybygge.

Efter avvittringen i socknen ingav Junsele sockenmän klagomål till Landshödingeämbetet. Sockenmännen ansåg att skattetalet på samtliga nybyggen i socknen satts så högt i förhållande till markens dåliga beskaffenhet att de förutsåg problem när frihetsåren tog slut. Trots att sågverken köpt avverkingsrätter på många nybyggen skulle det bli svårt för nybyggarna att erlägga den löpande skatten till Kronan.

Vid avvittringsförrättningen 1857 anmälde sig Jonas Nilsson som nybyggare. Han hade fått införsel beviljad samma år på 9/22 seland och var således den första som beviljats rättighet att bosätta sig på Stuguvattenkälen. Även fler personer anmälde sig som nybyggare och några påstod sig ha köpt eller bytt till sig delar av nybygget. Dessa påståenden förkastades dock av högsta ort.

1872 skattelöses Stuguvattenkälen av Kramforsbolaget. De 48 frihetsåren var till ända och förmodligen förstod inbyggarna att uppodlingen aldrig skulle blivet klar om de gjort den själva. Dessutom kunde de, efter försäljningen, stanna kvar på stället och bruka jorden som tidigare. Därtill erbjöds de arbete i skogen vintertid då jordbruket inte krävde så mycket tid.

1903 avsöndrades inägorna och såldes senare vidare. Skogen behölls av bolaget.

Erik Adolf Myrholm, född 1919 och som ritat kartan, bodde  som barn på Stuguvattenkälen. Han skriver i sina dagboksanteckningar att gården arrenderades av Kramfors AB för 75 kronor /år och den födde 3 kor, häst, 5-7 getter och lika många får jämte 8-10 höns. Mjöl till brödet och gröten gav också gården men det behövdes extra tillskott av foder som togs på skogsslåtter på Böxlåmyran, Stenråningen, Kärmsjöbäcken och Björns.

Nicke jagade ekorre, fågel och lekatt. Ett ekorrskinn gav 100 kronor i dagens peng… Därtill mjölk till skogsfolk….slakt till slaktaren i Krånge. Inte mycket , men de hade ju så mycket annat som vägde tungt. 

/Ulla

Källor: Junsele kyrkoarkiv, sockenstämmoprotokoll, Landsarkivets resolutionsakter och Lantmäteriets kartor

Här fortsätter Lillselets historia.

1891 skedde nästa försäljning. I dag heter fastigheten Lillsele 1:9 och bestod från början av 4 seland. Vid försäljningen avtogs boningshuset med tre rum och kök, stenbacken som huset låg på samt, under 50 år, diverse slotteslägenheter.

Därtill skulle köparen, Kungsgården/ Marieberg, utge födoråd till säljaren under hela hans livstid:

1 ½ tunna korn,

1 ½ tunna potatis,

1 säck rågsikt,

40 skålpund kött (1 skålpund = 425 gram),

20 skålpund fläsk,

1 par renskor,

½ kubikfot salt,

1/8 tunna strömming,

5 skålpund kaffe och socker sam

50 kronor kontant varje år.

Köpeskillingen vid försäljningen var 1600 kronor.

1909 började Kungsgården/ Marieberg sälja ut inägorna. I den första utförsäljningen, Lillsele 1:4, förbehöll sig Kungsgården/Marieberg rätt för vinterkörslor över ägorna samt strand- och vattenrätt.

Köparens skyldigheter skrevs in i kontraktet och bestod av att kostnadsfritt sköta vägunderhåll vintertid. Dessutom ingick ett födoråd, enligt kontrakt från 1893 till Anna Olsdotter, änka efter Rull Mats Andersson. Köparen var också tvungen att handla alla basvaror till henne i bolagets handelsbod i Krånge. Förmodligen var detta en dyr utgift.

Köparen hade även förmåner: han hade rätt till sommarbete för sina kreatur på bolagets ägor. Han fick dock inte hålla får eller getter och övrig boskap skulle vallas så att ingen skada skedde på skogsåterväxten.

Fastigheten var taxerad till 700 kronor och försäljningspriset var 1000 kronor. Sannolikt blev köparen också erbjuden arbete i skogen vintertid liksom i flottningen.

Tråget visar fastigheten Lillsele 1:4. 1929 uppfördes en ny mangårdsbyggnad av timmer i två våningar. Vilken byggnad som tråget visar, den nya eller den gamla är dock ovisst.

/Ulla

Källor: Lantmäteriet akt nr 22-JUN-2364

Resele tingslags Häradsrätt 1910.