Om föreningen

Redan från 1700-talet fanns en romantisk vurm för den ursprungliga folkkulturen. En viss begränsad spridning fick den med Götiska förbundet från 1810-talet och dess främsta diktare Geijer och Tegnér. Men det var inte förrän mot slutet av 1800-talet fornminnesföreningar, landsmålsarkiv, kulturhistoriska muséer, nationalromantik, Svenska Turistföreningen och en ung hembygdsrörelse gjorde sig gällande som ideologisk kraft bakom den svenska moderna nationalstaten. Udden var riktad mot industrialismen, som uppfattades hota traditionella värden, seder, bruk och materiellt kulturarv.

Inför rivningen av den gamla kyrkan i byn Mo 1885 ställde biskopen i Härnösand, Lars Landgren[1], frågan till junseleborna om de inte var intresserade av att bevara kyrkan och samtidigt bilda en fornminnesförening. Sockenborna var dock inte intresserade av dylika förslag, för dem hade sågverksrörelsen gett ett förebud om industrialiseringens välsignelser.

Skapandet av Skansen i Stockholm och Kulturen i Lund inspirerade till att fornminnesföreningar bildades överallt i Sverige. Deras uppgift var i första hand samlandet, därefter ordnandet för vetenskapligt bruk och till sist att upplysa allmänheten.

När urmakaren Erik Jonsson i Junsele, femtio år efter biskop Landgren, återigen ställde frågan om att bilda en fornminnesförening kände en handfull junselebor att tiden var mogen för att ”rädda” det hotade bondesamhället. Kanske såg man hur industrialismen, med allt vad den förde med sig, i rask takt vände ryggen åt det gamla livet på landsbygden.

1932 samlades så ett antal män[2] som ansåg att deras uppgift var att: ägna omsorg av och vård om det som är bärande i allmogekulturen.[3]

 

Kyrkberget bebyggs.

Samtidigt som de första stadgarna skrevs började arbetet med att finna ett markområde där föreningen kunde bygga upp en hembygdsgård. Att det blev just Kyrkberget var nog ingen tillfällighet. Kanske hade Erik Jonsson, föreningens första ordförande, redan tidigare sett ut platsen. Och där, förankrad i det svenska urberget, började föreningen skapa sin dröm om den norrländska bondgården från det förgångna.

För att klara den första ekonomin togs ett borgenslån som tretton medlemmar i föreningen gemensamt borgade för. I Rö fann man en så kallad halvkorsbyggnad, en byggnadstyp som var vanlig i detta område under tidigt 1800-tal. Byggnaden köptes och flyttades våren 1933 till Kyrkberget. När föreningen väl var bildad och arbetet hade börjat kom erbjudanden om fler byggnader. Kanske kände äldre junselebor att det gamla så kunde räddas undan en ny tid med nya människor och seder. Kanske ville också de nya, inflyttade junseleborna bli av med gamla byggnader och istället bygga nytt och modernt.

Fyra år efter bildandet fanns en skvaltkvarn uppsatt och inredd med kvarngubbens fiol hängande på väggen. Mangårdsbyggnadens nedre våning var inredd liksom två härbren och en flaggstång. Dessutom var några äldre föremål skänkta till föreningen.

De största utgifterna under de första åren var arbetslöner, material och så betalning för de träd som växte på området och som skulle lösas av föreningen. Därtill kom avstycknings- och lagfartskostnader. Finansieringen skedde dels med borgenslånet, dels med årliga hembygdsfester. Festerna gjorde så att föreningen vid varje års ingång hade ett mindre kapital till godo. Föreningen hade även fått några lador, ett portlider, en bagarstuga, ett kokhus och en matbod. De stod dock ännu kvar på ursprunglig plats i väntan på bättre betalningsförmåga hos föreningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots att hembygdsgården långt ifrån var färdig kom besökarna och Erik Jonssons välvilja visade inga gränser. Villigt ställde han upp och visade besökarna runt. Det finaste besöket var nog när Folke Bernadotte 1938 besökte Junsele. På hembygdsgården höll prinsen ett brinnande tal om scoutrörelsen och alla skolbarnen i Krånge hade fått ledigt från skolan för att vara där och lyssna. Till hembygdsfesten samma år kom landshövding Wijkmark som i sitt tal berättade om hembygdsrörelsen och han blev mäkta imponerad av vad han såg. Ångermanlands vackraste hembygdsgård, ja, detta var ett riktigt Skansen!

Det var också under de här åren som den så kallade ”Björntallen” på Ulvviks kronopark fridlystes. Föreningens uppgift var inte bara att samla byggnader och föremål utan även att ta till vara berättelser med mera som, sedan gammalt, berättades i socknen. Om ”Björntallen” fanns en sådan berättelse som författaren Pelle Molin gjort riksbekant i sitt verk Ådalens Poesi.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När föreningen köpte området på Kyrkberget fanns där redan ett antal hus, en stuga om ett rum och kök, ett uthus samt vedbod och dass[4]. 1939 köpte föreningen byggnaderna och därmed kunde också denna del av området användas.

 

1940-talet.

År 1940 hade föreningen bara tjugoen medlemmar. Kanske var det krigets fel, kanske behövdes resurserna på annat håll eller kanske hade intresset för föreningen rentav svalnat. Räkenskaperna för de fyra första åren på 40-talet visar att det arbetades väldigt sporadiskt med hembygdsgården. Man koncentrerade sig istället på att betala av på banklån och på ett privat lån som Erik Jonsson gav till föreningen 1940. 

1944 byggdes trappan från landsvägen upp till området. Detta mottogs med glädje från alla besökarna som därmed slapp att klättra mellan träd och storsten. Samma år skedde det mest spektakulära tilltaget; flyttningen av Björntallen på Ulvviks kronopark. Tallen, tjugoen meter lång, hade blåst ner under en storm och transporterades till hembygdsgården. Detta väckte stor uppmärksamhet. Samma år startade också Turistföreningen. Huset, som sedan tidigare fanns på området, gjordes om till vandrarhem och sommaren 1945 kom de första turisterna att sova där.

Så var kriget över. Blir det en god, fruktbärande tid, den som kommer? Ja, det frågade sig signaturen Junzelius i tidningen NordSverige. Han manade vidare att det var hög tid att stärka banden med det förgångna och hembygdsrörelsen skulle visa vägen.

Föreningen köpte en fäbodstuga med tillhörande ladugård, det var nu hög tid att få området färdigt med alla sina byggnader. Erik Jonssons utgångspunkt var att få en historisk helhet, byggnaderna och dess insamlade föremål var målet för verksamheten.

Planer fanns även att köpa till mer mark och förhandlingar pågick med markägaren norr om området. Köpet blev dock aldrig av.

Hela området hägnades in. Från Bölen hämtades delar av en äldre hage som sattes upp tillsammans med en nygjord. Länsträdgårdsmästaren gav tips på gammeldags arter som skulle passa på en hembygdsgård: stor blåklocka, brandlilja, löjtnanshjärtan, besksöta och aftonviol. En förutsättning för blomsterprakten var att mängder av matjord skyfflades upp på Kyrkbergets karga klippor.

Inkomsten från de årliga festerna och kaffeförsäljning räckte inte utan ett nytt borgenslån togs för att betala löpande utgifter. Vid årsmötet 1948 kom förslag upp på att bygga ett utsiktstorn på området. Förslaget gillades och genast startade en insamling till köp av brädor. Det blev dock inget torn, kanske insåg man att det fanns viktigare saker att företa sig. 

Ett stort problem genom alla åren var vilka som skulle sköta om kaffeserveringen. Olika konstellationer prövades och man annonserade också i tidningarna efter en arrendator. I annonsen stod att det var goda förtjänster; turister, konstnärer och vandrarhemsgäster kom och alla var sugna på kaffe.

Fäbodstugan, som man köpt från Vallen, låg fortfarande ouppsatt då Landsantikvarien kontaktades. Han kom, såg och förkastade genast föreningens förslag om placering. Efter lång och tidvis hätsk ordväxling enades man om att placera stugan strax norr om östra grinden, just där föreningen ville ha den. Landsantikvarien påpekade dock att när mer mark köpts in så skulle stugan ovillkorligen flyttas.  

 

1950-talet.

År 1950 började med en skarp kritik i revisionsberättelsen. Det var inte räkenskaperna som fick kritik utan det var föreningens sätt att arbeta. Revisorerna ansåg att föreningen gått i stå, inget hände och den fäbodstuga med tillhörande ladugård, som 1946 köptes från Vallen, låg ännu kvar på marken. Den måste sättas upp för att inte ta mer skada. Dessutom borde huset som var avsett till vandrarhem omedelbart flyttas från föreningens område. Huset var en skamfläck på den annars så välordnade gården.

Styrelsen hade dock andra problem att tänka på. Mangårdsbyggnadens tak läckte och behövde snarast ett nytt tak och dessutom skulle mjölkbod och kokhus sättas upp.

En dag i augusti 1950 reste styrelsen till Anundsjö för att förhandla om ytterligare ett hus. I Norrflärke by hade man hittat en byggnad som skulle passa som samlingslokal och vandrarhem. Dessutom fanns det rum för bostad för en tilltänkt vaktmästare. Efter intensiva förhandlingar enades säljare och köpare och byggnaden blev hembygdsföreningens för 2500 kronor. Pengarna kom från vandrarhemsverksamheten.

Gården i Norrflärke märktes upp och revs och våren året efter gick första lasset till Junsele. Så fanns det då tre byggnader liggande på marken; fäbodstuga, ladugård och huset från Norrflärke och detta samtidigt som kassan i det närmaste var tom. Trots att Erik Jonsson bevekande skrev till samtliga skogsägande bolag i socknen kom det inte in några pengar. Denna situation hade dock styrelsen varit med om förut men man levde i fast förvissning om att hembygdsarbetet gagnade bygden och att man skulle klara detta. Därför ansökte man om ett nytt borgenslån för att klara årets kommande utgifter. Som borgenärer gick återigen styrelsemedlemmarna in.

Fäbodstugan sattes upp så småningom men ladugården kom aldrig upp. Fäbodstugan kom senare att tjänstgöra som vandrarhem tills Norrflärkehuset var klart.

Besöksantalet steg. Tre veckors lagstadgade semester och bättre ekonomi gjorde att alltfler gav sig ut på bilsemester. Besökarna kom från när och fjärran och många stannade som nattgäster i vandrarhemmet. Även skolklasser från närområdet kom liksom intresserade församlingsbor. För att möta, och i viss mån också tjäna pengar på, den tilltagande strömmen av turister, beställdes nålar i tenn med ”björntallen” som motiv. Det var en fin souvenir att ta med hem som ett minne från Junsele och dess hembygdsgård.

Byggmästare Leding färdigställde ritningarna på Norrflärkehuset och föreningen ansökte om byggnadslov. Styrelsen skötte denna sak själva utan inblandning av länsantikvarien som ansågs ha varit till problem för föreningen. Därför blev han inte tillfrågad angående ritningarna.

Så inföll året 1952. Hembygdsföreningen hade funnits i tjugo år och självklart skulle föreningen fira denna tilldragelse. Men hur var det egentligen? Fanns det några som var villiga att ta på sig att ordna en fest? Nej, ingen anmälde sig och Erik Jonsson talade om att han själv, i det närmaste, var slutkörd. Han hade arbetat mer än de flesta på hembygdsgården och efterlyste därför hjälp i arbetet. Han orkade inte dra det tunga lasset ensam.

I stället för tjugoårsfest planerade man för det nya huset. Grunden skulle muras och dessutom skulle ett antal träd fällas som skogsbolagen skänkt till föreningen. 1954 var det äntligen mangårdsbyggnadens tur att få nytt spåntak. Problemen höll dock i sig: allt arbete som utfördes betalades med gällande timpenning, även guider och kaffeserverande damer betalades, men då det gällde att montera upp och färdigställa Norrflärkehuset fanns det ingen som var villig att ta på sig det, trots betalning. Till slut anmäler sig en man från Holmträsk, Anundsjö socken, att montera upp huset.

Återigen höjdes revisorernas röster: byt ut styrelsen! Nya, unga krafter borde väljas in som kunde sätta fart på alla arbeten. Ekonomin klarades genom nya borgens- och privatlån och därtill skänkte Junsele kommun 10 000 kronor till föreningen.

En förening stadd vid kassa arbetar förvisso bättre men vissa radikala förändringar infördes också: ideellt arbete. Medlemmarna skulle sålunda hädanefter arbeta gratis och den som inte orkade arbeta fick istället ge ett kontant bidrag. Så löd de nya reglerna. Inga regler utan undantag, räkenskaperna för efterföljande år visar att allt förblev vid det gamla.

Erik Jonsson klev detta årtionde, på eget bevåg och utan styrelsens vetskap, också utanför hembygdsgårdens hage. När Graningeverken planerade kraftverken i Gulsele och Edensforsen skrev han till ägarna om att de borde filma älvsträckan Gulsele- Krånge innan några ingrepp gjordes. Även Vattenfallsstyrelsen tillskrevs angående sträckan Krånge-Lasele. Tack vare detta tilltag kan vi i dag se hur de fria forsarna såg ut en gång.  

 

Fri ström?

När Norrlands älvar byggdes ut under 1950-talet fick markägarna kompensation för kraftbolagens intrång. Denna kompensation bestod ofta av pengar men Junsele kommun krävde istället att få fri ström. Därför skrevs ett frikraftsavtal mellan Junsele kommun och Graningeverken på ett visst antal kilowattimmar per år. Förutom skolan, ålderdomshemmet, kommunhuset och det kommunala tvätteriet fick hembygdsgården del av den fria strömmen. Förmodligen ansåg kommunen att hembygdsföreningen var en verksamhet att värna om.

I oktober och november 1955 klubbade Junsele kommunalnämnd igenom fri ström till det nya Norrflärkehuset på hembygdsgården. Något avtal skrevs dock inte då och två år senare hade hembygdsföreningen tröttnat och kontaktade, på eget initiativ, Lindstedts Juridiska byrå i Sundsvall som skrev ett förslag på avtal. Avtalet presenterade hembygdsföreningen för kommunen. Ännu en gång beviljades föreningen frikraft.

Fem år efter den första kommunala klubbningen i ärendet hade inget hänt i frågan. Föreningen skickade då in samtliga elräkningar till kommunen och krävde betalning. Nu var kommunen inte lika generös längre och skyllde på att hembygdsgården inte hade ett jämnt dygnsuttag av elektrisk ström, därför kunde inte kommunalfullmäktige realisera sina föregående beslut. Räkningarna skickades tillbaka till föreningen obetalda.

Föreningen överklagade beslutet och fick sin vilja igenom med reservation. Kommunen erbjöd sig att betala elströmmen för åren 1958-1960. Därefter var föreningen tvungen att ansöka om bidrag varje år.

 

1950-talets sista år.

1957 togs fäbodstugan i bruk och året efter flyttade serveringen in i Norrflärkehuset. Den gamla Kaffestugan blev, liksom fäbodstugan, uthyrningsstugor och det märks i styrelseprotokollen att framtidstron kommit tillbaka i föreningen. Den första midsommarfesten började ta form liksom byggandet av en dansbana för folkdans och friluftsteater. Så här berättar Olle Strandberg om dansbanan:

 

1962 hade vi besök av släktingar från USA. Vi tog dom med oss upp till hembygdsgården. Det slumpade sig så att en busslast pensionärer från Kramfors samtidigt besökte hembygdsgården. De hade med sig en dragspelare och det blev nästan som en offentlig dans där även vi och amerikanarna deltog. Det blev en livad tillställning och de tillresta pensionärerna ville inte gå tillbaka till bussen för hemresa. Busschauffören fick använda kraftfulla uttryck för att få dem att sluta dansa[5].

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev också en hejdundrande 25-årsfest med tombola, chokladhjul, amerikanskt lotteri och varm korv. Dessutom fanns läsk, kaffe och kakor och för den röksugne fanns Bill, Ritz och Havanna att köpa. Till dansen på logen spelade spelmän från Resele.

Jag hade fått en ny gul klänning av bäck-och-böljatyg med rundskuren kjol. När musikerna, som spelade till dansen på logen, började spela bjöd pappa upp mig. Det var bara vi som dansade och min kjol böljade runt mig när han och jag svängde runt i dansen. Ett minne för livet[6].

Lotterivinsterna bestod av nyttosaker för denna tid så populära fritidssysselsättning: bilsemester. Lyckliga vinnare vann bilkudde, bilmaskot att hänga på backspegeln, resväska, spinnspö och sovsäck. Förhoppningen var också att ha en roulett under festdagarna men detta satte landsfiskalen stopp för. Inget hasardspel på hembygdsgården men väl bengaliska eldar.

 

1960-talet.

Hembygdsarbetet under 1950-talet kan beskrivas som väldigt kaotiskt. Byggnader som inte blev uppsatta, ekonomin i botten och ordföranden Erik Jonsson på vippen att ge upp. Men alla rättade till slut in sig i ledet och såg med tillförsikt framåt mot ett nytt årtionde med nya skaror av turister.

Och 1960-talet började bra, föreningen fick en välkommen gåva på 5000 kronor[7]. En del av pengarna användes till att utöka området på östra sidan. Den delen planerades för parkeringsplatser. Hitintills hade föreningens besökare parkerat sina bilar nere vid landsvägen.

Trots gåvan räckte inte pengarna till det mest nödvändiga. För att de löpande utgifterna skulle sänkas måste någon verksamhet tas bort. Det blev vandrarhemmet som fick stryka på foten. Turistverksamheten gav en hel del inkomster men den kostade också. Elräkningarna, som Junsele kommun stått för, gällde endast för den nya byggnaden och turisterna inkvarterades i fäbodstugan och i den gamla kaffestugan. Det blev alltså dryga kostnader för uppvärmningen.

På grund av detta tillskrevs Junsele kommun att från och med 1962 års ingång skulle turistverksamheten sluta. Som skäl gavs att omkostnaderna blivit för stora. Föreningen hade dock planer. Året efter ansöktes om ett kommunalt bidrag för att inreda rummen på övre våning i Norrflärkehuset. Kommunen tillstyrkte bidraget och ett intensivt arbete startade. Golv lades, tak och väggar isolerades, ström drogs in och man målade och tapetserade. Resultatet blev sängplatser för 12 personer. Därtill gjordes två tvättrum på nedre våning med tillhörande klosetter, allt för turistverksamheten. På hösten samma år togs ett nytt beslut i kommunalnämnden om gratis ström.

Även fäbodstugan fick en upprustning, golv av masonit lades in och väggarna drevades för att stoppa kalldrag. Att semestra med bil var fortfarande omåttligt populärt men 1960-talets turister ställde betydligt högre krav än de hade gjort tjugo år tidigare. Junsele hembygdsgårds turistverksamhet hade nu fått modern standard. I en annonskampanj annonserades Junsele- ett turistparadis! Föreningen beställde också en ny souvenir i form av en täljd yxa av trä[8].

Det var många kommunala direktiv och påfund som föreningen måst finna sig i men 1966 försökte man säga stopp. Svenska Naturskyddsföreningen hade tre år tidigare startat kampanjen Håll Naturen Ren. Syftet med kampanjen var att få barn och ungdomar att förstå konsekvenserna av nedskräpning och få vuxna att agera som goda förebilder. Nedskräpning var individens ansvar.

1966 hade kampanjen nått Junsele. Kommunen satte ut soptunnor på strategiska ställen i hopp om att befolkningen skulle fylla dessa och inte slänga sitt skräp i naturen. Även hembygdsföreningen fick en soptunna men när en räkning för tömning av tunnan kom då var måttet rågat. Erik Jonsson skrev: ”området är en plats för turister som reser igenom. De äter medhavd matsäck samt städar dessutom ofta sina bilar innan de far härifrån. Föreningen har själva kört sopor till tipp till en kostnad av 140 kronor detta år.” Han tänkte verkligen inte betala någonting.

Ytterligare gåvor letade sig upp på Kyrkberget. Först var det Junsele Magasinkassa som lade ner sin verksamhet. Som gåva fick hembygdsföreningen det gamla sockenmagasinet i Mo. Denna gåva visade sin senare bli en dryg kostnad eftersom omfattande reparationer behövde göras. Kassans kontanta medel tillföll kyrkan. Därefter var det Junsele Lionsförening som under två år gav välkomna penningbidrag.

Under 1960-talet togs också aktiva kontakter med utflyttade junselebor. I ett brev vädjade Erik Jonsson om ekonomisk hjälp. Kanske hoppades han på att de utflyttade, trots att de befann sig på annan ort, ville slå vakt om Junseles lokala värden och att de som medlemmar i föreningen höll kvar förbindelsen med födelsebygden. I brevet beskrevs den storslagna utsikten från Kyrkberget men går vi ut till utbyarna ligger åkrarna igenvuxna, husen förfalla och befolkningen har flyttat. Något har dock räddats till hembygdsgården. Hjälp oss att bevara hembygdsgården.

 

Från 1970-talet fram till 2000.

I och med kommunreformen 1971 gick Junsele landskommun upp i Sollefteå kommun. Därmed försvann det direkta egna inflytandet för de gamla socknarna och därmed förföll gamla regler och avtal. På grund av detta förlorade hembygdsgården sin fria ström, den ström som Junsele kommun betalat sedan 1958. Kanske var det därför som kommunen, strax innan sammanslagningen, välvilligt gav hembygdsgården ett underhållsbidrag på 10 000 kronor. Dessutom hade kommunen, i samråd med skogsvårdskonsulenten, ordnat beredskapsarbeten med siktröjning och delvis avverkning och städning vid hembygdsgården samt spåning av ett tak och lagning av trappan från landsvägen upp till själva gården.

När Erik Jonsson avled 1973 ställde de åldrande styrelsemedlemmarna tillsammans med den nye ordföranden frågan om vilka som skulle kunna ta över. Var fanns ungdomen och hade de över huvudtaget något intresse för det gamla? Verksamheten de åren klarades med medlemmarnas avgifter och Bingoverksamhet. Trots svag ekonomi öppnades en minnesfond som fick Erik Jonssons namn. Tanken var att så småningom sätta upp ett minnesmärke över Erik Jonssons 41-åriga ordförandegärning.

Efterkrigstidens tro på välfärd började ifrågasättas under 1960-talet. Man ifrågasatte den västerländska livsstilen, de första miljölarmen kom och tilltron på ett bestående samhälle började så smått att vackla. Ur detta ifrågasättande växte ett nytt samhälle upp som ville berätta historien på sitt eget sett. Historien om kungar, stora män och ärofyllda krigsslag var över, historien skulle hädanefter berättas underifrån, från folket och med lokal prägel. Ur denna historieuppfattning växte gräv-där-du-står-rörelsen fram under 1970-talet. En ny tid började också på hembygdsgården.

Med denna rörelse kom Sven-Olof Sehlin som nyvald ordföranden och med honom kom också ungdomen. Hembygdsgården blev ett trivselställe för ortsbor liksom för turister. Samarbete inleddes med kyrkan där gökottan inledde säsongen. Ofta anordnades aftongudstjänster på lördagskvällarna och de årligen återkommande hembygdsdagarna fick mängder av besökare. Gamla hantverk visades och äldre tiders mat såldes, allt till besökarnas förtjusning. Detta var efterlängtade tillställningar.

I slutet av 1970-talet släpade reparationer av gårdens byggnader efter, det var svårt att hitta kunniga hantverkare och dessutom var det svårt att få kommunala eller statliga bidrag. Men det var inte bara den egna gårdens byggnader som for illa. I en tidningsartikel skrev hembygdsföreningen: gör något så att inte kulturhistoriskt värdefulla byggnader helt försvinner. Föreningens hopp var att lador, torkrior och smedjor skulle underhållas så att de inte förföll med rivning som följd. Detta underhåll skulle dock ske genom fastighetsägarnas försorg och inte med inblandning av hembygdsföreningen.

Ungdomarna hade så smått börjat leta sig till hembygdsgården och för att förstärka detta intresse började traditionen med avgångsklassernas skolavslutning på hembygdsgården. Ungdomarna fick också, och får fortfarande, ett års gratis medlemskap.

 

  

1982 fyllde föreningen 50 år. Själva firandet skedde på hembygdsdagen då solen sken från en molnfri himmel. Mycket folk hade samlats. Sollefteå kommun överlämnade en penninggåva och Ångermanälvens vattenregleringsföretag överlämnade tre böcker som innehöll resultatet från undersökningarna i samband med regleringen av älven. Föreningen själv hade tagit fram en minnesskrift om Junsele socken.

Arrangemangen under dessa år gjordes gärna i samarbete med andra föreningar. Tillsammans med IOGT-NTO kom dragspelstämman till och hembygdsdagarna genomfördes med bland annat LRF och Junselegillet.

 

Den generösa bidragstiden.

Det har genom åren funnits en mängd olika former av subventionerade anställningar, tillfälliga offentliga arbeten, så kallade beredskapsarbeten. Föreningen hade redan tidigare haft viss gratis arbetskraft i olika arbetsmarknadsformer. Denna arbetskraft utförde reparationer, var vaktmästare och fanns tillhanda i serveringen. Under 1980-1990-talen sågs dessa beredskapsarbeten som en permanent del av hembygdsverksamheten. Den enda frågan som måste besvaras var: hur många arbetare behöver ni? Tack vare alla beredskapsarbetare kunde föreningens styrelsemedlemmar ägna sin tid åt andra aktiviteter.

 

 

Förutom de sedvanliga evenemangen ägnade föreningen sig åt kunskapsuppbyggnad. Genom studiecirklar och praktiskt arbete blev medlemmarna mer medvetna om företeelser utanför själva hembygdsgården. Ett av projekten (1994-1998) blev räddningen av fäboden på Lövåsen. Denna fäbod, visserligen i privat ägo, höll på att förfalla och en räddningsaktion tog fart. Syftet var att rekonstruera fäboden. Flera års arbete slutade med att föreningen beslutade sig för att friköpa fäbodområdet. Det blev dock inget köp och projektet förföll.

  

 

Ett annat projekt var att slå niporna längds med Ångermanälven. Detta var ett NOLA-projekt[9] som gav statlig ersättning för bevarandet av det gamla odlingslandskapet. Efter en studiecirkel slog man under ett antal år nipan på båda sidor om riksväg 90 liksom Erik Jacobsnipan i Lillegård. Förutom att bevara nipornas gamla odlingslandskap räddades också den utrotningshotade ryska drakblomman som växte där.

Det största projektet av dem alla var utan tvivel Ridvägen 1994-2003. Detta projekt började tillsammans med ungdomssektionen som röjde och märkte upp den gamla vägen fram till Fransåsen. 1996 kom del två av projektet då man tillsammans med Ådals-Lidens hembygdsförening rev, flyttade, byggde upp och inredde ett hus på Fransåsen. Dessutom byggde föreningen tillsammans med byalaget i Mo ett Kulturrum vid den gamla kyrkplatsen i Mo.

Under årsmötet 1997 togs frågan upp om att införa arbetskvällar som man haft förr i tiden. Under arbetskvällarna hade medlemmarna utfört reparations- och underhållsarbeten på ideell basis. Liknande arbeten hade därefter utförts av beredskapsfolk och medlemmarna kände inte längre samma delaktighet i hembygdsgården. De olika projekten utanför själva gården hade i viss mån splittrat samhörigheten och denna samhörighet måste återvinnas. Arbetskvällarna återinfördes efter några år men många medlemmar, som tidigare deltagit, hade lagt sitt intresse på annat håll och endast en tapper liten skara fanns kvar.

Ungdomssektionen.

De styrelsemedlemmar som hade barn tog ofta med dessa till hembygdsgården. På detta sätt växte barnen, som så småningom blev ungdomar, in i föreningsarbetet och vid årsmötet 1984 beslutades att ungdomarna[10] skulle bilda en ungdomssektion. Denna nya sektion skulle, förutom arbete på själva hembygdsgården, aktivera sig med objekt utanför själva gården.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det första arbetet som ungdomssektionen tog på sig var att göra en informationstavla om postiljonsmordet på den plats där dådet skedde 1880. Dessutom gjordes studiebesök på gamla fäbodvallar, de anordnade grillkvällar på hembygdsgården med lekar och historieberättande.

Skolan fick också regelbundna besök av ungdomssektionen. Klasserna 4 och 5 lärde sig, i ämnet hembygdskunskap, mycket om Junsele äldre historia.

Det finns mycket att göra för att vi och folk i framtiden ska veta och komma ihåg hur det var förr. Vårt arbete har egentligen inte något slut, berättade ungdomarna i en tidningsartikel.

 Ungdomssektionen finns kvar i dag år 2012, om än lite åldersstigen. Tre av ungdomarna ingår i styrelsen och andra ställer välvilligt upp sommartid med bland annat guidning på hembygdsområdet och i serveringen. Därtill har de ofta sina barn med så återväxten borde kunna ses som säkrad inför framtiden.

 

Radion.

Närradion startade i Junsele med fasta sändningar 1986 och redan från början var hembygdsföreningen en av fyra föreningar som sände regelbundna program. Från början byggde sändningarna på inspelningar som Karl Anders Fahlén gjorde under 1950-talet med Jonas Högberg. I dag, år 2012, sänder hembygdsföreningen fortfarande en kvart i veckan.

 

Arkivet.

Genom åren har en hel del arkivalier letat sig till hembygdsgården. Till en början fanns de på olika ställen i samhället: i skolans bibliotek och på hembygdsgården. 1993 fanns en lokal ledig i skolans skyddsrum och därmed kunde bandinspelningar, handlingar, filmer och glasplåtar samlas på ett ställe. 2007 flyttades arkivet över till en lokal i Gunillagården.

 

Hembygdsföreningen i cyberrymden.

I mitten av 1990-talet började ett internetbaserat projekt att ta form i Junsele. Hembygdsföreningen var en part i projektet och efter något år kom föreningens första hemsida.

Sedan dess har det blåst många cybervindar men hemsidan, om än i annan skepnad, lever vidare. Idag är det de digitala vägarna som för besökarna till Junsele och hemsidan kan ses som en anslagstavla och en mötesplats för människor som delar ett intresse för lokalhistoria; Junsele socken då och nu.

 

Efter sekelskiftet 2000.

Dagens samhälle ser inte på något sätt ut som det gjorde för åttio år sedan. Då hade industrialismen nyss anlänt och högsta prioritet var mat på bordet och arbete för alla. I dag har vi gått ut ur industrisamhället, vi har passerat tjänstesamhället och tagit steget in i dataåldern.

I dag har också den gamla formen av beredskapsarbetena försvunnit. De nya jobbkrisåtgärder som kommit istället kan inte längre ses som en naturlig del av arbetet på hembygdsgården. I stället vänder vi oss mot statsunderstödda landsbygdsutvecklingsprogram med inslag från EU:s regionfonder. Men för att få ta del av dessa pengar krävs många timmars arbete med ansökningar, uppföljningar och redovisningar samt konkurrens av landets övriga hembygdsföreningar. Det var kanske enklare förr.

Under 2000-talet har hembygdsföreningen genomfört tre projekt med hjälp av statliga bidrag. De två första var kunskapsprojekt inom ramen för det av landstinget ledda EU-stödda strukturfondsprojektet ISKA, Industrisamhällets kulturarv. Det första, i samarbete med Sollefteå kommun, dokumenterade skog- och flottningen i socken[11]. Det andra projektet, i samarbete med Stiftelsen Junsele socken, kartlades penningekonomins inträde i Junsele socken[12]. Det senare projektet gav också Junsele Djurpark en gammeldags, levande handelsbod att visa för sina besökare.

Nästa projekt var i samarbete med hembygdsföreningarna i landskapet Ångermanlands västra delar[13]. Resultatet blev en DVD-film om Västra Ångermanlands gemensamma historia från forntiden fram till dags datum. 

På hembygdsgården har vi idag fjorton byggnader. Byggnader är kostsamma och tidskrävande att underhålla, dessutom kräver de kunskap. För detta ändamål har Riksantikvarieämbetet under några år gått in med pengar för reparationer mm[14]. Sveriges alla hembygdsgårdar består dock av mängder av byggnader, alla med stort reparationsbehov och därför har det inte varit lätt att få ta del av dessa pengar.

En viktig del av hembygdsföreningens arbete är ett arbete som oftast glöms bort; föreningens sociala betydelse. Under alla åttio åren har det sommartid serverats kaffe med hembakade kakor till besökarna. I dag är besökarna inte lika intresserade av att ta del av allmogesamlingarna, däremot är det populärt att dricka kaffe och titta i föreningens digra fotosamling.

 

Framtiden.

Erik Jonssons syfte med hembygdsföreningen var att visa hur en ångermanländsk gård såg ut innan industrialismen kom. För honom och hans medarbetare var det alltså insamlandet som var målet. I dag samlar vi inte längre in allmogesaker, idag är målet istället att försöka bevara det vi blivit satta att förvalta. Dessutom är det hög tid att samla in berättelser och fotografier från 1950-talet och framåt. Det har ju också blivit historia idag.

I dag har hembygdsföreningen också fått konkurrens av andra inom kulturområdet. Lokala byalag har bildats som själva slår vakt om sin egen bys historia liksom kulturföreningar med specialintresse. Som exempel kan tas de som förr kallades bilburen ungdom och som idag håller traditionen levande med gamla bilar mm. Därför kan vi räkna med färre medlemmar men vår styrka är fortfarande kunskap om det gamla bondelivet och känsla för traditioner. Det är dock viktigt att vi inte stannar kvar i det förgångna utan anpassar oss till nutiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotografier:

1. Folke Bernadotte på hembygdsgården. Foto okänd. Junsele hembygdsförenings arkiv.
2. Björntallen på Hästberget 1938. På fotot syns jägmästare Sam Hagström och kronojägare Helmer Westerlund. Foto Erik Jonsson. Junsele hembygdsförenings arkiv.
3. Blomdahls stuga målad i ett tråg. Foto Ulla Ramne 2010.
4. Dansbanan. Foto okänd. Junsele hembygdsförenings arkiv.
5. Sofie Karlström kokar mese hembygdsdagen 1984. foto okänd. Junsele hembygdsförenings arkiv.
6. Grind och hage 1991. Foto Gunnel Malmqvist.
7. Axel Hedberg 1991. foto Gunnel Malmqvist.
8. Eskil Ulander och Evert Sörlin 1991. Foto Gunnel Malmqvist.
9. Evert Ängsberg vid ungdomssektionens uppsatta minnesmärke i Mördarbacken. Foto Karl- Emil Sjöqvist.
10. Brandlilja på hembygdsgården 2010. Foto Ulla Ramne.

 

Källmaterial.

Otryckt källmaterial:

Styrelseprotokoll, räkenskapsböcker samt verifikat 1932- 2011 samt klippböcker för Junsele hembygdsförening. Junsele hembygdsförenings arkiv.

 

Källmaterial:

Stycket om friströmsavtalet:

Junsele kommunalnämnd protokoll 13 okt. 1955 §234, Junsele landskommun.
Junsele kommunalnämnd protokoll 15 nov. 1955 §269. Junsele landskommun.
Junsele kommunalfullmäktiges protokoll 23 okt. 1955 §128. Junsele landskommun.
Junsele kommunalfullmäktiges protokoll 21 nov §114. Junsele landskommun.
Junsele kommunalnämnd protokoll 22 april 1960 §178. Junsele landskommun.
Junsele kommunalnämnd protokoll 30 maj 1960 §258. Junsele landskommun.
Junsele kommunalnämnd protokoll 6 september 1963 §230. Junsele landskommun.

---