Psalmodikon

 

Fyra

Fyra notstockar i Junsele hembygdsgård

 

Psalmodikon ”Notstock” är ett ensträngat instrument  utformat som en långsmal trälåda med greppbräda, stall och snäcka. Strängen kan vara gjord av en sena från ett djur.  

Vid användandet läggs instrumentet på ett bord, och man kan båda spela genom att knäppa på strängen eller att man spelar med en stråke. Tonerna är tydligt utmärkta i greppbrädan genom jack som kan ha en siffra eller markering. Till instrumentet fanns psalmböcker där psalmodikonets siffror var utsatta över sångtexten.

År 1830 lanserade prästen Johan Dillner ett psalmodikon som användes över hela landet och i fattigare församlingar användes det i stället för kyrkorgel. Vid husförhör och andra andakter användes de flitigt och även bland de kringresande predikanter som allt mer dök upp under 1800-talet.

Bland böckerna kan räknas  Sånger med melodier i zifferskrift till psalmodikon av Pehr Thomasson. Tryckt i Karlshamn 1850.

 

Sånger

Sånger med melodier i zifferskrift till psalmodikon

 

På Junsele hembygdsgård finns sedan länge fem notstockar och en sjätte är nyligen förvärvad.

Notstock Junsele hembygdsförening

Notstock Junsele hembygdsförening

Den senast förvärvade skänktes till föreningen den 25 maj 2010 av Elvira Granquist i Vallen, Junsele, änka efter spelmannen Harald Granquist. Den är daterad 1876 och tillverkad i Umeå.

Inne i lådan på denna notstock finns även fyra resonanssträngar.

Notstock

Notstock från Vallen

Även på Länsmuséet Murberget i Härnösand finns två notstockar från Junsele. Den ena från byn Lillsele och den andra från Krånge, skänkt av Junsele skolstyrelse.

Att lära sig fiol av strömgubben

En gammal folktro, nämligen hur man lärde sig spela fiol av Näcken, eller Strömgubben som han ofta kallades.

Följande text är saxad från ”Ur Öfre Ådalens Folklif”. Uppteckningar af  Nils Eric Ritzén / Sollefteå Tryckeri-Aktiebolag 1912.

Strömgubben eller näcken bodde i strömmar och forsar. Och många omtalades, som i gamla tider lärt sig spela fiol af honom. Dessa voro en tid af sitt lif de yppersta spelmän, och när de spelade en viss dans, som de lärt, kunde ingen lefvande varelse sitta stilla. Dock skulle de med tiden blifva tysta och mellankoliska och aldrig spela för någon annan än för sig själfva och detta vid någon fors eller bäck.

At få lära sig af strömgubben gick så till. Man skulle tre torsdagsnätter å rad, gå till en fors eller kvarn och sätta sig på en sten eller hälla, ju närmare strömmen dess bättre, och börja att spela på den medhafda fiolen. Första natten visade sig ej något, men märkvärdiga toner ljödo öfver strömmen. Andra natten visade sig Strömgubben till midjan ofvan vattnet, en mycket gammal man med hår och skägg som af sjöskum och med fiolen den ena och stråken i den andra handen. Han frågade då den på stenen sittande, om denne hade mod att lära sig spela samt omtalade, på hvilka villkor det kunde ske. Blef svaret jakande spelte Strömgubben en låt och sade sedan: ”Kom tillbaka nästa torsdagskväll!” och försvann så i djupet. Tredje torsdagskvällen, sedan lärjungen spelat en stund, steg Strömgubben upp och satte sig bredvid  honom, tog hans fiol och kramade sönder den i små bitar emellan sina händer; därpå andades han tre gånger på bitarna, och instrumentet var alldeles som nytt.Så spelade han den låten, som ingen lefvande kunde höra och sitta stilla vid. Han öfverlämnade därpå fiolen och sade: ”denna låt får du ej spela mer än tre gånger i ditt lif, och ej börja att spela, förrän du bedt en vän till dig skära af strängarna på din fiol, när han tycker, att du spelat nog. Själf kan du icke sluta, och blott han och du har makt att sitta stilla, när denna dans spelas. Fortsätt och är strax mästare”: Sedan han sagt detta försvann han i djupet. Huru kontraktet lydde dem emellan kan ingen med säkerhet förklara, men allmänt troddes, att lärjungen, åtminstone till viss tid, hade måst sätta sin själs salighet i pant.