En pojke på sin spark. Sannerligen, är det inte en riktig vinterbild. Fotografen Peter Jonsson förevigade pojken någon gång under de första vintrarna på 1920-talet i Lillegård, i Junsele i Ångermanland.
Det är en idyllisk bild så vem tänker då på krig och vem tänker på att sparken också användes i militära sammanhang? I tidningen Västerbotten, år 1892, kunde man dock läsa följande:
”Då volontärskolan i Hernösand drog ut på sin sedvanliga manöfver färdades den främsta truppafvdelningen på det för alla norrlänningar välbekanta fordonet ›sparkstötting›, som nu för första gången pröfvades för krigsändamål.”
Dessutom fanns sparkåkning som tävlingsgren under de första upplagorna av Nordiska Spelen i Stockholm med början år 1901.
De första sparkarna bestod av två långa medar med var sin upprättstående stötta. Man åkte genom att hålla i stöttorna, eller i tvärstaget om sådant fanns, och med en pendelrörelse sparka med ena benet. Därav namnet: sparkstötting.
De första sparkarna hade medar av trä som vallades med tjära för att gå lättare i stark kyla.
Pojken på sparken heter Johan Eriksson, född i Lillegård 1920, och yngsta barn till Karl Eriksson. Kanske är sparken byggd hemma, dess konstruktion liknar mycket en timmerdonings. Stöttorna är raka och fint svarvade och under sitsen hänger en liten pingla.
Pling, pling! Det skulle höras när sparken närmade sig!
/Ulla
Jag minns att samma typ av spark fanns hemma hos morfar också. Morfar hade också en annan typ av spark-kälke som kallades ”surk”. Men den drog han bland annat ved. Är ”surken” känd i junseletrakten också?
http://smulansblog.blogspot.com/2008/12/jrn-lrsch-johan-och-surken.html
Gott Nytt År önskar jag er alla!