Vittror och annat oknytt
av Göran Stenmark

Vittrorna är ett väsen som ofta har fängslat folk, framförallt i norra delarna av vårt land. Men vad är nu en vittra? Jo, en vittra är ett väsen som mycket påminner om människan, och de förekom oftast på fäbodarna där de vallade sina kor och getter. De var för det mesta osynliga, men kunde även ibland visa sig för människor i något ärende. Vittrorna kunde vara både goda och onda, hjälpte man dem fick man i regel någon belöning och hjälp tillbaka. Kom man däremot på ond fot med dem, kunde det sluta illa.
Ett sätt att känna igen vittror var på deras kor, som var mindre än människornas, och på deras hundar som skällde två gläfs i taget. Om man kastade en stålbit över en vitterko, bröts förtrollningen, och man fick behålla kon. Dessa kor kunde ge enorma mängder mjölk, och så länge man hade en stäva av tillräcklig storlek blev den alltid full av mjölk. Om man däremot bytte stäva, fick man inget mera. För att skydda sig mot vittror och annat oknytt högg man in s.k. vitterkors uppe i röstena på bodar och andra hus.

Eftersom det i Junsele har funnits ett 50-tal fäbodvallar, har det också berättats en hel del vitterhistorier här, och på en del fäbodar var man speciellt drabbade av dem.
Dit kan räknas Krångeböndernas Hållbovallen, och Bölens Rogsjöbodarna. På Hållbovallen, som låg på andra sidan Röån bortom nuvarande Tågsjöberg, var det så mycket vittror att när en gumma gick förbi där med sin kälke, orkade hon inte dra den på grund av allt oknytt som hängde sig på.

På Rogsjöbodarna, på östra sidan Ångermanälven en bit norr om Gärdsele, skall det ha varit mycket vittror, och en del historier är nedtecknade därifrån. En höstdag i slutet av 1800-talet hade bonden Karl Otto Zetterström i Bölen kommit till Rogsjöbodarna, och vallen var nyligen övergiven av fäbodflickorna som buffrat hem till byn. Karl Otto var törstig av sin vandring, och hade den turen att flickorna lämnat kvar lite mjölk i ett tråg. Han gick in i störelset för att dricka mjölken, och strax kom en okänd kvinna in till honom och bad om lite mjölk. Han gav henne stävan, och hon drack upp allt, varefter hon sade att han skulle bli belönad för sin godhet. En stund senare när han återvände til störelset fick han se att tråget var fyllt med mjölk igen, och då förstod han vad det var för sorts kvinna som hade besökt honom.

En gång var bondhustrun Stina Cajsa från Bölen ensammen uppe på Rogsjöbodarna för att göra mesosten klar, när hon hörde skällor och rop utanför. Hon fick då se fina kor med skällor, och kvinnor i röda kjolar och granna halsdukar. Helt plötsligt upphörde synen, och då förstod hon att det var vittror hon hade sett.

Någon gång i slutet av 1860-talet var en man från Junsele ute för att titta på en tjäderlek. Han högg granris för att vila på, samt gjorde upp en eld för att hålla sig varm. Vid midnatt kom en kvinna fram till honom vid elden och sade: "- du har gjort upp eld alldeles mitt i vår väg och vi slipper ej fram med våra kreatur. Om du vill maka den ett stycke åt sidan, gör du oss en stor tjänst, och i morron bitti skall du få skjuta en av mina fetaste grisar". Han gjorde som hon hade bett om, och efter ett tag hörde han folk, boskap och vackra locktoner, men han såg ingenting. På morgonen när han skulle fara hem fick han se en stor björn som han sköt, och detta skall då ha varit den belöning som vitterkvinnan utlovat.

En annan vitterhistoria från Junsele berättar om när Olof Jacobsson från Vallen var på timmer-körning på Åkerberget någon gång på 1890-talet. När han en dag befann sig på skogen mellan Åkerbränna och Åkerberget, fick han höra kor och lockrop. Den hund som Olof hade med sig verkade varken se eller höra någonting. Han gick då fram till en vitterkvinna för att fråga om det fanns något fäbodställe i närheten, men han fick inget svar. Men när han fick se kvinnans långa tänder förstod han vad det var för slags folk han träffat.

Ofta brukar äldre personer på tillfrågan om de varit med om något oknytt, säga att de inte alls tror på sådant. Men nämner man vittror, då säger de att visst finns de, det är en annan sak. En sådan situation var när bonden Nicke Selin i Mo blev tillfrågad av Gunnar Sellin på en bandinspelning i början av 1960-talet. Vittror hade han visst varit i kontakt med. Han hade tillsammans med sin bror Petrus varit vid Husmyrbodarna vid Löfåsen för att avverka på senhösten 1906. När de höll på att göra middag i fäboden, hörde de hur det började hugga på grannskiftet en bit därifrån. De trodde då först att det var grannen Per Salomonsson som hade börjat med en avverkning. De gick då ut på bron till fäboden för at lyssna. De hörde tre yxhugg, varefter ett skratt ekade. Då sade Nicke till Petrus: - n Pär Sälmans`n, int tro ja han skratte då han fäll int! Efter maten skulle de gå och hälsa på honom, men de såg ingen människa eller några spår i närheten, trots att de ringade in ett stort område. Senare på vintern när de skulle till avverkningen med hästar för att köra ut virket, fick de uppleva någonting märkvärdigt. Efter två dagar hörde dom på kvällen hur ett vittersällskap flyttade därifrån. De hörde hur de for efter Husmyrrået strax nedanför fäbodvallen, och olika bjällror och skällor ljöd i mörkret. - de va den finaste musik. De vart rent "Kangringa opp i yga", dvs. de blev rörda av den fina musik som skällorna gav ifrån sig.

Det finns många fler s.k. vitterhistorier att berätta, och jag kan även nämna att det på Tjälsbodarna bortom Eden, fanns vittror. En man skulle övernatta där någon gång på 1880-talet, men det gickinte att sova för allt oväsen som vittrorna förde. Samma sak var det på Löfåsbodarna i Mo, där man om nätterna hörde hur det slog i dörrar och hördes koskällor samt lockrop.