Stuguvattentjälens historia

Denna uppteckning har återfunnits i Jonas Högbergs efterlämnade samlingar, och den som berättat historien är Anders Nilsson-Lindahl, vilken hört den av sin mor.

-"Krononybygget Stuguvattentjälen är sökt till nyhemman av Vallens byamän är 1824, men har sen urminnes tider begagnats av dessa till slottestäkt å de naturliga ängar och myrslotterna.

Abraham Abrahamsson i Vallen hade endast ett barn, dottern Majja, som gifte sig år 1834 med bondesonen Anders Ingelsson från Mo, som sedermera antog släktnamnet Molund, så var tiden också inne för Ingelsson Molund att fullgöra sin värnplikt och som han inte hade någon lust för krigaryrket, så beslöt han i samråd med sin svärfar och sin hustru Majja att den som villig att stå i krigstjänst för honom skulle få deras andel i Stuguvattentjälen. *Jon Nelsson (Nilsson) från Krånged, Junsele antog anbudet, inmönstrade och kontract upprättades, som tillerkände honom äganderätten i Krononybygget Stuguvattenstjälen.

År 1836 den 27 juni vandrade Jon Nelsson, som således blivit åboen jämte sin hustru Christina Jonsdotter (skall vara Josefsdotter), som var klockaredotter från Laiksjön, Dorothea socken med sina barn, de 5 döttrarna Karolina, Marta, Eva, Brita samt sonen Nils, från vallen uppmot Stuguvattentjälen med hela sitt bohag, som bestod av en stor näverkont, en yxa, ett nät, en lodbössa, en lie och tre stycken getter.
Efter att ha vandrat över en serie tallmoar kommo de til Omsjön, där de vilade en stund. Sedan blev det stigning på vägen, hvarpå de fortsatte tills de kommo till bergets högsta punkt. Där blev det rast och undersökning om jorden var duglig till odling. Yxan fasthuggen i en stor asp och på dess skaft hängde man upp näverkonten, hustru och barn slog sig ned på en mjuk björnmosstuva.

Efter att ha vandrat omkring en stund, återvände han till barn och maka och sade: "Gudvarilov, här kan vi stanna, jorden går att odla."

Barnen hoppade av glädje, så trötta de voro, hustrun grät glädjetårar. Så nedtog han kont och yxa från aspen, såg sig omkring hvar han skulle ställa den första primitiva bostaden och började hugga stänger, medan hustrun slog eld med flintlåset och gjorde eld för att skydda de minsta av barnen. Detta var vid 4-tiden på aftonen och hög var värmen. Barnen släpade ihop stängerna, sedan byggdes av dessa en stomme. När detta var gjort, började täckningen, som bestod av granbark (s.k. "granlöpar") Dörren gjorde också av en granlöp. Gångjärnen gjordes av vridna björkvidjor. Vid 9-tiden stod kojjan färdig att tagas i bruk och sakerna inflyttades. När allt var färdigt uppställdes barnen i en halvcirkel framför kojans dörr, som var vänd mot väster. Jon ställde sig med hustru i cirkelns mitt. Det var en av dessa junikvällar, som endast Nordens fjällnatur kan giva Själens harmoni, känslans skjönnaste strängar vibrerar i ljuvlig brusning med natturens härlighet. Solen dalade blodröd i väster i en dalsänka, de blånade bergen och de glittrande sjöarna i söder. Platsen var välvald, utsikten härlig. Så uppstemdes sallmen 432 vers 2, barnskaran instemde i förälldrarnas sång och utöver vildmarken ekade sångens vågor, tills den sakta avmattade bland bergens kullar, man läste en kort aftonbön och lade sig att såva. Nybyggarnas första mödosamma dag var gången.

När de vaknade påföljande morgon var klockan 8. De strålande barnen uppställdes som förut och Ps 423 vers 2 sjöngs. Sedan intogs morgonvard som bestod av salt fisk stekt på glöd samt litet getmjölk. Först ställdes färden mot söder till de många sjöarna, som voro synliga från kojjan vid pass 5 km. avstånd. När Jon om kvällen hemkom, var han strålande glad, ty han bar fisk allt vad han orkade.

Det fiskades dagligen tills han fick både sommar- och vinterförråd därav, ty sjöarna vimlade av fisk och skogarna av villebråd och Jon Nilsson var en god skytt, han sköt även många björnar i de skrovliga Skivsjöbergen. Och så kunde han litet av varje, skräddareyrket speciellt, men även kunde han göra fårskinnsfällar, smida, timra, kastrera hingstar o.s.v. Familjen ökades med tiden till 8 barn. Kojjan ersattes med en bättre bostad och små tegar bröts upp och ganska bra skördar erhöllos av korn och kålrötter.

Så gingo åren tills 1852, då gifte sig min mor med torparesonen Nils Ersson från Krånged, Junsele och nästan samtidigt en hennes syster Marta med bondsonen Olof Karlsson från Bölen, Bodums socken. Karlsson blev enkeman inom kort, hvarpå han åter gifte sig med hennes yngre syster Anna Johanna. Nu övertog de båda mågarna jorden och delade den sinsemellan i god sämja. Under årens lopp hade flere familljer kommit till Stuguvattentjälen, så nu voro de 5, desse åboar hade satt sig på lösa grunder. Vallens byamän stämde dem som satt sig där utan rättigheter och vräkningsdomen blev verkställd. Men så blev det överenskommelser och köp. Detta var 1858, vid denna tid blev avvittringen avslutad, som pågott c:a 30 år. Nu blev det lugn och ro några år som i de förra tider tills 1864, då blev skogen såld till Jon Svensson, Viken, Ramsele socken på 50 år till 18 fots 6 tums topp för 1.100. Köpet gick över Kramfors Bolag. Köpesumman för min fars hemman alltså 220 kr. och jordägaren svarar ur köpesumman för halva skattelösningskostnaden. Det skulle odlas en 1 tunlan på selan och gårdarna förbättras. Detta var i och för sig icke så farligt all den stund som jordegarna genom kontraktet egde rätt att själva forsera med odlingar och skattelösen i sin helhet. Jordägaren hade ingen bättre rätt att utfå något av köpesumman eller för utfört arbete, så länge som hemmanet icke var skattelöst och bolaget hade enligt kontraktet ingenting att pocka på.

Så kom 1861 års nödår, hvars bundsförvant trävarubolagen har många goda affärer att tacka för. När det var som svårast att reda sig för svält, så erbjöd bolaget min far, att om han överlämnade rätten till bolaget att bestyra om hela skattelösen, så skulle han fortfarande få arbeta så mycket han orkade och under arbetets fortgång utfå hallva ärsättningen. I.o.m. att denna överenskommelse var träffad, så var också bojjorna smidda som för alltid fängslade de arma olyckliga slavarna. Då importerades en mängd finnar, vilda råa sällar, hvad som åboarna aldrig drömt om. Nu fingo de erfara att all makt var lagd i bolagets hand och med dessa främlingars hjälp skulle åborna krossas, så att bolaget skulle komma åt jorden.

Då nu min far fick en jordbit att odla, var det en av de stenigaste som fans samt så lågt pris som 8 öre per kvadratfamn, det mesta han kunde odla var 6 kvadratfamnar = 48 öre per dag, då däremot de importerade finnarna tjänade 6-8 riksdaler per dag. De fuskade med odlingen alldeles oerhört. De togo blott bort de synliga stenarna å markytan och slättade till ovanpå. Huru vi behandlade av dessa råa människor går knappast att beskriva. Mot min fars villja togo de hans häst och använde den i stenkörning och plågade den så att han stod skälvande hvit av skum utan att min far vågade göra något till hans försvar. Sprit anskaffades - om vi som förut aldrig sett en drucken fingo nu bevittna de vildaste orgier - blod flöt i strömmar, de slogos sins emellan. Jag har ännu i livligt minne huru rädda vi voro, jag minns att vi gömde oss under höhässjor och dylikt för att skydda oss undan deras vilda framfart.

Svällt och åter svällt var vår lott. Jag minns huru många gånger jag satt nedhukad vid spiselkanten och såg på hur min mor inrörde barkmjölet blandat med en liten smula groft rågmjöl i salt vatten, under det klara pärlor rullade utför hennes kinder. Hvem kan mäta en öm moders kärlek en sådan gång. Den bleka utmärglade barnskaran omkring sig bedjande om mat där ingen mat fanns.

Under hela den tid skattelösningsarbetet pågick i c:a 4 år, blevo nybyggarna hårt ansatta, så att de måste sälja rubb och stubb av lösöret, men nekade envist att sälja hemmanen. Då såg inspektoren att det ej gick an att svälta ut dem. Radikalare sätt måste samtidigt också användas och medel därtill fans i dessa kulturbärande främlingar, som voro ditsända och ägde en viss förmåga att demoralisera sina offer. Ett ögonvittne har i senare tider berättat för mig, att den avskyvärda uppmaningen från inspektorn löd ungefär så här: "Nybyggarna har unga hustrur - förstår ni."

När följderna av dessa brotsligheter kommo idagen, blevo familjerna hotade, att om dom inte sållde jorden och avflyttade, så skulle deras gårdar.-..-..-.

Då bröts motståndet och de sålde och avflyttade. Även alla grannar i byn sålde på en gång. Flere avflyttade, men en del stannade kvar såsom arrendatorer, hvarav min far var en. Vid kjöpet överenskoms att de skulle få 3.000 kr. för hvarje hemman och ur denna köpesumma skulle hälften av odlingskostnaderna dragas. Och nu uppdöko efterräkningar å odlingen till dess att det ej blev mer kvar för min far av hela summan än 5 kronor. Det hade lovats att min far skulle få bruka hemmanet i sin lifstid utan arände, men detta löfte bröts genast - "det var muntligt."

Min far dog 1895. Jag var då för tillfället alldeles utan pengar att reda mig med. Jag gick då till Backe och bad förvaltaren om ett lån på 20 kronor för att kunna begrava min far - men fick till svar: "Kan du ej begrava din far, så vänd dig till Junsel fattigvård!"

Oaktat min far överlämnat hela sitt värdefulla skogshemman utan den minsta valuta, så ansågs han dock likväl icke värd att sissta tillmötesgående. Jag fick emellertid låna av en annan så det gick ändå bra.

Bolaget till heder att omkåstnaden för min fars likkista inte behövde komma med i Junsele fattigvårds räkenskaper.

Anders August Lindahl:
Föddes i Stuguvattentjälen 1861-01-05 som son till nybyggaren Nils Ersson och hans hustru Carolina Christina Jonsdotter. Landbonde i Stuguvattentjälen. Död i Bölen, Junsele 1930-10-04.
Gift 1896-07-11 med sin kusin
Abba Christina Olsdotter:
född i Stuguvattentjälen 1873-03-11, som dotter till Olof Carlsson och hans hustru Anna Johanna Jonsdotter. Död i Bölen 1918-10-29.

Någon gång efter 1911 flyttade familjen till Hällberget där Anders Lindahl noteras som arbetare. 1917 flyttade de till Bölen, och 1924 noteras Anders som änkeman i Stuguvattentjälen. Tillbaka till Bölen där han avled 1930.

Jon Nilsson:
Nybyggare i Stuguvattentjälen, Junsele
Född 1796-10-16 i Krånge, Junsele som son till Nils Nilsson och hans hustru Carin Jönsdotter.
Död i Stuguvattentjälen, Junsele 1861-05-29.
Gift 1820-12-03 i Dorotea med:
Christina Josefsdotter:
Född 1801-12-26 i Lajksjö, Dorotea som dotter till bonden och klockaren Josef Bryngelsson och hans hustru Maret Mickelsdotter. Död i Stuguvattentjälen, Junsele 1882-05-16.

Familjen står en tid skrivna på Vallen, men torde i realiteten varit bosatta i Stuguvattentjälen även under denna tid.

Nils Ersson:
Nybyggare i Stuguvattentjälen
Född 1826-03-12 i Krånge, Junsele som son till torparen Erik Andersson och dennes hustru Gertrud Persdotter.
Död i Stuguvattentjälen, Junsele 1895-05-26.
Gift 1852-05-23 med:
Carolina Stina Jonsdotter:
Född 1821-10-28 i Lajksjön, Dorotea. Dotter till nybyggaren Jon Nilsson och hans hustru Christina Josefsdotter i Stuguvattentjälen.