SKVALTKVARNEN I GÅRLEHÖJDEN
I Gårelehöjden i Junsele socken, inte långt från gränsen till Ådalsliden, ligger vid den s.k. Storbäcken en gammal skvaltkvarn. Den lilla timrade kvarnen har under många årtionden varit förfallen och i ett mycket dåligt skick. De senaste åren har påtryckningar gjorts från olika håll angående en upprustning av kvarnen som har ett kulturellt värde. Denna typ av kvarn som började användas på 1300-talet var livsnödvändig under självhushållets tid. Påtryckningarna resulterade till slut i att pengar anslogs och att kvarnen skulle iordningställas genom restaurerats på ett tillfredsställande sätt, och kvarnen har nu återfått sitt forna utseende.
Men ett fel är gjort under restaureringen, det påstår i alla fall de som mins hur kvarnen såg ut förr. Man har varit tvungen att byta ut de nedre varven av stockarna, och efteråt har man timrat ända ner till marken vilket påstås vara fel. I sitt ursprungliga skick skall det i botten ha varit ett par varv timmer förankrat i marken, varvid korta pålar tig vid, för att få vattnet att rinna igenom bättre under kvarnen. Som det nu är vill vattnet dämma upp sig mot kvarnväggen för att sedan rinna runt kvarnen.
Kvarnen är ganska liten med en golvyta på ca 6,5 m2 och en inre takhöjd på ca 2,5 m, så det var inga större ytor att röra sig på för den som malde. Det är ingen direkt invecklad konstruktion, när det gäller kvarnens arbetssätt. Den började med en typ av skovelhjul som ligger horisontellt nere i bäcken fastsatt i en stående axel. Denna driver i sin tur löparen, den övre av två stora kvarnstenar, som är placerade på en kraftig bänk inne i kvarnen. Den undre stenen ligger stilla. Direkt ovanför stenarna sitter en stor tratt, en sk kornstrut, vilken man hällde kornet i. I stutens botten kan man med den sk skon reglera den mängd korn, som skall åka ner i hålet på kvarnstenarna för att sedan malas till mjöl, som blir sammalet.
Angående kvarnens historia och tillkomst är man inte helt säker. På kvarnens väggar står flera årtal skrivna, varav de flesta är 1829 och 1856. Detta kan bero på att kvarnen endera flyttats eller byggts av gammalt timmer från någon annan byggnad, för det finns en gammal märkning på stockarna. Den hörde till det hemman som släkten Stenmarks stamfader brukade och bebodde.
Denne man hette Sven Christoffersson Selin och var bördig från Sörflärke i Anundsjö. Han kallades i folkmun för "Stor-Sven", därför att han var så stark och kraftig. Det berättas, att när han flyttat till Gårelehöjden, skulle några unga karlar ge honom stryk, och då hade han sagt på sitt Anundsjö-mål 2kömm tie, kömm tjugi, kömm tretti" varefter han tog tag i en unghäst och lyfte den över en hage. Sedan fick han vara i fred. Han köpte hemmanet 1855-56 för 600 riksdaler och 32 shilling banco av en man vid namn Anders Jansson.
Stor-Sven hade sitt hem, där nu hans ättling Sven-Ivar Stenmark bor, och hans ägor täckte även ett par av de nu omkringliggande ägorna. Från 1856 har kvarnen alltså varit i släktes ägo och det är troligt att Stor-Sven byggde kvarnen 1856 med timmer från någon äldre byggnad. Ovanför dörren till kvarnen står med stor stil S. C. S 1856, vilket betyder Sven Christoffersson Selin, och på kornstuten står samma årtal. En bit nedanför kvarnen stod även en såg, som skulle vara bygd vid samma tid, men den revs tyvärr i början av 1950-talet, vilket också hände med den smedja, som stod en liten bit från kvarnen.
Före Stor-Svens död uppdelades hemmanet på hans söner, så då tjänade kvarnen många hushåll. Under första världskriget var det förbjudet att mala hur som helst, livsmedel var ju ransonerade, och då tjuvmalde man på nätterna, för att få föda. Sista gången kvarnen användes var i slutet av 1920-talet, så man malde åt djuren.
Sedan dess har kvarnen stått och förfallit, så det är väldigt trevligt när den gamla släktkvarnen är iordningställd igen.
Göran Stenmark
Detta är en bild på
hur skvaltkvarnens funktion var uppbyggd