SKRÖMT I JUNSELE

Vi människor har alltid förmågan att skylla på skrömt och spöken, om det är någonting som vi inte kan ge förklaringen på. Så har det alltid varit, och så kommer det mer eller mindre alltid att vara i framtiden också.

Förr var det vittror, tomtar och bjärar som fängslade människorna när man satt vid den öppna spisen om vinterkvällarna, och hörde på någon gamlings berättande. Ofta trodde man också på dessa historier, som hade sin upprinnelse i både fantasin, och okunnighet i hur det verkligen förhöll sig med saker och ting. Hade man kanske vågat undersöka t ex de förmodade spökena, hade man säker fått en naturlig förklaring. Men nu ska man inte heller förneka allt, för det är mycket som fortfarande är oförklarligt, och så länge man inte kan bevisa motsatsen och så vidare.

Naturligtvis har det berättats en hel del skrömt och vitterhistorier även här i Junsele. Vittrorna är ett kapitel för sig, så dem tar jag upp någon annan gång. Många har tyckt att det berättas lite skrömthistorier i Junsele, men det är nog tvärtom, det är bara det att de håller på att dö ut.

Den historia som längst levat kvar är nog det om "svartkärringa" borta vid Rötjärnen (vid nuvarande soptippen). Under hela detta sekel har det berättas om en svartklädd kvinna som visat sig gående vid vägen, för att helt plötsligt bara försvinna. Det har berättas om bilister som plötsligt fått se henne sittande i baksätet genom bakspegeln, men när de vänt sig om har hon varit försvunnen.

En man som kom sparkande påstås ha haft henne sittande på sparken en kort stund, och åtskilliga ännu levande personer påstår att de sett henne gående över vägen ner mot Rödtjärnen. De flesta såg skepnaden medan den gamla vägen fanns kvar, men sedan den nya vägen kom till för drygt tio år sedan, har hon plötsligt försvunnit.

Det här är ju faktiskt ovanligt sena spökhistorier, och säg den Junselebo som inte hört talas om "svartkärringa".

För ovanlighetens skull så finns det ingen direkt historia kring orsaken till kvinnans spökeri, annars brukar det alltid ha att göra med att någon har blivit dödad, eller tagit sitt liv vid platsen. Jag har hört åtskilliga historier om Svartkärringens ursprung, men ingen direkt orsak.

Men det finns inte bara svarta damer, utan också hundar, som ofta dök upp i samband med att någon skulle avlida. I Mo såg man bl a en svart hund som dök upp när en av familjemedlemmarna på "Svantes" gård låg för döden, och från den gården finns det fler sk spökhistorier. I Krånge by låg en f.d. skogsfaktor för döden, och många anhöriga satt och vakade vid hans säng. Plötsligt kommer en stor svart hund in och sätter sig vid sängen vartefter den försvinner i samband med att den döende går bort. Till historien hör att det vid tillfället inte fanns någon svart hund i grannskapet.

På anrika Märrgård i Mo som för övrigt skall vara platsen för Junseles första bebyggelse, har det helt klart varit spökerier av allehanda slag. Där kom man också i kontakt med den svarta hunden, som ofta satt under en björk och skällde. Orsaken trodde man var att hunden skällde över en på platsen begravd same, som någon gång under förra århundradet dränkt sig. På den tiden fick ej självspillningar grävas ner på den rätta kyrkogården, utan utanför bogårdsmuren. I det här fallet fick man gräva ner honom i närheten av Nils-Petter Selins i Mo, något hundratal meter från själva kyrkogården.

Nu bar det sig inte bättre än att samen låg där osalig i sin jord och därför skall då hunden suttit där och skällt, för att bevisa att man gjort fel då han blivit begravd där. En gumma i närheten skall då tagit sin psalmbok och jordfäst den stackars samen, varvid spökerierna slutat. Faktum är att samen nog blev begravd fel.

Hembygdsforskaren Pelle Henriksson i Mo kom fram till att samen antagligen blivit mördad på den sk lönnkrogen i byn, och för att gärningsmannen skulle gå fria hade man dragit honom till älven i en vak för att få det att se ut som ett självmord. Med andra ord var samen berättigad att få bli begraven på kyrkogården, så inte undra på att han ville spöka.

Benknotor har ju alltid varit förknippad med spökhistorier från Junsele också. Det var så att en man från Eden hade gett sig tusan på att lära sig trolla, och hade då på den gamla kyrkogården i Mo fått tag på några ben ur en människokropp, för att få kraft i sina trollkonster. En dag kom han till Josef Danielssons gård i Eden där han av någon anledning glömde eller stoppade ett ben i en knut. Några nätter efter det att mannen avvikit väcktes gårdens husmor Magdalena Nilsdotter av att en kvinnogestalt stod på golvet och sade: "Jag vill ha benet, jag vill ha benet mitt!" Detta pågick i några nätter, tills Magdalena kom ihåg benet som mannen glömt kvar, och hon förstod att det var en död kvinnas ben som han hade lämnat på gården.

Efter detta tog Magdalena benet till sin far "Nisse på Märrgård" i Mo, som förutom skjutsstationsföreståndare och postbrevbärare, även kyrkan i Mo. Men Nisse lade benet i stallporten tills han skulle få läge att begrava det, och efter någon natt började samma kvinnoskepnad att visa sig hos honom. Då kom han ihåg berättelsen från Eden och begrov benet, varvid det slutade att spöka.

En ny prästfamilj skulle flytta in i prästgården i Mo och det hela gick bra till en början. Men när man bott i gården ett tag började det skrapa i huset, sängkläder drogs av dem mitt i natten och det dunsade på vinden. När detta pågått en längre tid beslöt man att bryta upp brädor i en knut där det mesta ljuden kom från och där fick man till sin häpnad se att människoben var instoppade.

Uppe vid Isbäcken i Mo by, har man ända till i våra dagar sett en kvinnoskepnad komma mer svävande än gående från en i närheten belägen källa och det finns flera versioner om detta.

I byn talade man om en kvinna som skall ha fått ett oäkta barn och i skammen dränkt det i kallkällan, varvid hon gömde det i kyrkväggen. Detta gjorde mig paff när jag läste ett tidningsutlåtande nyligen från 25 maj 1790. Där gör en doktor en obduktion av ett barnlik funnit i kyrkväggen och fann att flickebarnet var född till livet.

Vidare står: Sedan bröstet öppnad, lungan var uttagen en bit deraf flytande uti rent kallt källvatten.

Göran Stenmark