Beskrivning av föremål i samlingarna

Vevslängar från Krånges vattendrivna ramsåg

På Hembygdsgården i Junsele finns två lösa vevslängar som har funnits i Krånge bys vattendrivna ramsåg. I juni 1998 träffade Göran Stenmark en äldre man på SVAR i Ramsele från Kubbe i Anundsjö vid namn Herman Olsson. Han hade tecknat ner minnen och historier som han hört sedan barndomen. Han erinrade sig en historia som han hört i 12-årsåldern av sin farfar Anders Olsson (1868-1942) och handlade om dessa vevslängar.

Så här berättar Herman Olsson i sin nedteckning;

”Vevslängen” vevaxeln som drev ramsågen i Krångesågen hade gått av. Det är en ganska grov axel. c:a 4”, som hade gått tvärt av. Tre olika bysmeder hade försökt välla ihop axeln, el-svetsen var inte uppfunnen då på 1800-talet, så vällning var den möjlighet som fanns. Vällning går så till att man hettar upp brottytorna som skall vällas att dessa blir flytande, så häller man på borax för att hindra oxidation, och klämmer ihop bitarna. Har man tur så ”tar välln”. Dessa tre smeder misslyckades med vällningen och inköp av en ny vevaxel var säkert en stor investering på den tiden.
I samma vecka kom en luffare som påstod sig vara smed till Junsele. Han erbjöd sig att mot ett bestämt arvode, mat och husrum i tre dagar och tillgång till en smedja där ingen utom han hade tillträde, så skulle han välla ihop axeln.
Han började smida men kunde inte bevara sin yrkeshemlighet, för småpojkarna ålade sig fram till smedjeväggen och tittade genom springor och navarshål på hur man gjorde. De äldre frågade ut pojkarna och kom till den slutsatsen att han värmde och smidde ut axeln vid brottytorna till en spets, ”penne ut”, sedan var det ingen konst att välla ihop de smala spetsarna. När detta var gjort värmde han axeln där skadan hade varit och stukade hela axeln till dess ursprungliga diameter. När jag frågade farfar om han visste från vilken såg axeln tillhörde, sa han: ”Borti Krang-såga”.

1973 gjorde jag ett besök på Junsele Hembygdsgård och såg då två ”vevslängar” vid en vägg. Jag började undersöka dem och kunde konstatera att den ena av dem hade små hammarslag runt hela axeln där man kunde förmoda att det varit ett axelbrott. Jag talade om hela historien om denna axel för en äldre man som vaktade en myntsamling, han kände inte till denna reparation, och frågade också honom varifrån just denna axel kom ifrån som jag hade utpekat. Han sa precis som min farfar: ”Borti Krang-såga. Jag är övertygad om att denna historia är sann.