JUNSELE I FORNA TIDER

Folkskollärare Anselm Åkerberg, 1894-1940.

Jätten Ånger bodde vid den stora älven och levde på högvilt. Han grävde gropar överallt i skogarna och fångade älg. Han trängdes dock av de från söder så småningom invandrande människorna. Ånger var av naturen en godmodig jätte, men hans hustru hade ett mera hetlevrat sinnelag, och när de åkerbrukande nybyggarna började stjäla älgar ur jättens gropar, så att jättefolket började lida nöd, föreslog hon att de skulle ta och slå ihjäl de närgångna främlingarna. Detta ville inte jätten höra talas om, utan sade sig hellre vilja flytta längre uppåt älven. Då gjordes en överenskommelse mellan jätten och nybyggarna, att jätten skulle bege sig längre norrut och lämna allt område nedom forsen till de senare. Överenskommelsen inristades på den hälla, som är mitt i forsen. Landet "neóm" forsen (Nämforsen) blev alltså nybyggarnas, och landet ovanför, jättens. Jätten Ånger lämnade så sin hittillsvarande boplats, därefter kallad Jättesta, och flyttade med sin hustru och son till ett sel efter älven, som blev kallat Jätteselet. Här slog han upp sina bopålar på det ställe, som sedermera fick namnet Grytnäset.

Länge trivdes icke Jätten Ånger vid Jätteselet utan flyttade bort. Vart visste ingen.

Längre fram i tiden började även Jätteselets stränder befolkas av nybyggarna, som då gav sin bygd namnet Junsele = Jätteselet = Storselet.

En av denna bygds unga män blev sjöman och följde med ett fartyg, som vid ett tillfälle kom att kasta ankar vid Norges västkust i närheten av Bergen. Då fartygets besättning kommit i land sågo de en stor jätte, som låg och sov på marken. I verkligheten sov han icke utan låtsades bara och brydde sig icke om de nyfikna sjömännen. Men när Junselepojken sade: "Dä ä bäst vi gå", vaknade liksom jätten upp och sade sig igenkänna "målet" på folket efter den stora älven i öster. I detsamma kände jätten, att en grand föll i ögat. på honom och ville att männen skulle ta bort det, vilket de också, gjorde varvid de funna det vara en stor grankotte. Efter att ha befriats från grandet i ögat, satte sig jätten och började omtala sina levnadsöden, sina överenskommelser med nybyggarna vid Ångermanälven, hällristningarna vid Nämforsen och till sist att hans hustru var död, men att hans son nu var vuxen och av samma sinnelag som modern. Därför rådde han sjömännen att ge sig iväg innan hans son kom tillstädes.

Denna saga, om vars uppkomst och spridning jag saknar kännedom, har jag ansett, som en passande inledning till detta föredrag. Liksom i en hel del av våra gamla sagor har sagoberättaren även i detta fall försökt sig på tolkandet av vissa namn. I allmänhet får man dock sätta synnerligen litet tro till deras ortsnamnsförklaringar. Man måste vara kritisk. Den av mig återgivna sagans försök att tolka sockennamnet Junsele kan dock ha sin grund.

Om Junselet inte precis betyder Jätteselet efter jätten Anger, kan detta sel dock på grund av sin stora utsträckning mellan Eds- och Långbjörns-forsarna göra skäl för namnet Jätteselet = Storselet. Enligt en obekräftad uppgift skulle Jun betyda stor och i så fall är saken klar. Förklaringen låter i alla fall sannolikare än de antaganden som återges i Hulphers beskrivning över Ångermanland av år 1780. Där sägs bl.a. "Av vad skäl en del skriva Junsille är obekant, gissningar givas flera, några föreskrinva att socknen blivit kallad Junsele efter den förste, som här satte sig neder och varit från Norge, haft namnet Juback, andre åt Juvanån, som från Anundsjö hit in rinner, därtill givit anledning."

Sagan om Ånger anger också korrekt hur invandringen skett. Därom mera längre fram.

Då sagan berättar om sjömän från Junsele, tycker väl någon att det låter orimligt, men så är icke fallet. I Junseles kyrkböcker talas på flera ställen om sjömannen den och den, för att inte tala om alla de båtsmän som funnits i Junsele.

En annan saga eller rättare vers, som är mera allmänt bekant lyder så: "n'Kettel på Vålln, n'Labb i Röske, n'Bärs i Lillgål å n'Törel i Mo". Denna sagovers vill ange namnet på dem som började de olika byarna. En sådan versbildning är synnerligen vanlig efter Ådalen. Exempelvis från Ramsele "n'Gokar i Bäck, n'Kettel i Holm, n'Singal i Mo, n'Temmis i Nyland", och Långsele "Bengt i Näs och Ingel i Nyland".

Om Junsele-versens antydan om de första byarna och deras första åboar torde man kunna säga, vad jag förut sagt om Ånger-sagan; man får inte tro alltför mycket.

Flera sagor, som jag skulle ha velat återge har vi även häruppe, t.ex. den vackra sagan om Brudstenen i Betersjön, Ålderstenen i Betarsjön, sagan om Gunnel Snålle (Junsele-gomoran) och sagorna om Spå Herr Ola, men tiden tillåter det icke. Kanske att jag i annat sammanhang kommer att röra vid några av dem. Inom parantes vill jag här nämna, att sagan om Brudstenen i Betarsjön t o m varit föremål för folkvisediktning har i Junsele i gamla tider. Efter fru Maria Abrahamsson i Vallen har jag uppskrivit vismelodin, men texten var mycket fragmentarisk.

De hyrde hus och klädde brud och deras vänner bjöds /:/ att följa med en liten stund på deras bröllopsdag /:/

En gammal gumma, som var med och duka' deras bord, /:/ hon kom till landet flytande. På årorna hon låg /:/

Det jag nu talat om, skulle jag vilja kalla Sagans Junsele. Sedan övergår jag till en mera historisk skildring i den mån säkra källor och fakta har funnits att tillgå. Jag har då funnit det lämpligt att uppdela skildringen i två tidsgrupper, nämligen det gamla Junsele intill mitten av 1700-telet, och det nya Junsele från mitten av 1700-talet. Skälen för en sådan uppdelning torde nog framgå av vad jag kommer att säga. Jag börjar då med Gamla Junsele.

Vid istidens slut (för a 7000 år sedan) hade det landområde, som numera kallas Junsele ett helt annat utseende än nu. Stora delar av den nuvarande marken var betäckt av havet. Havsytan låg ca 20 m över Betarsjöns nuvarande yta och ca 35 m högre än vattennivån numera vid Stennäset i Ångermanälven. Därav följer, att där Vallens, Ruskes, Kyrkbygdens, Edens m fl byars befolkning bygga och bo är det inget annat än en forntida havsbotten. Sandmoarna och lerjordarna ha denna havsvik att tacka för sin tillblivelse. På grund av jordskorpans höjning alltsedan istidens slut har vattnet runnit undan, och landskapet fått de konturer, som det nu har.

Först ett årtusende efter istidens slut torde landet ha varit moget att ta emot inbyggare, ty först då torde växt- och djurvärlden ha skaffat de nödvändiga betingelserna för människors livsuppehälle. Befolkningen kom naturligtvis söderifrån och livnärde sig av jakt och fiske. De första inbyggarna voro stenåldersfolk och här och var i socknen har påträffats fynd från denna tid. Enstaka föremål har hittats i Vallen (en Yxa, mejsel eller kniv, pilspets), å Betarsjönäset (en stenklubba) mm. Å Norrlandsmuséet (1)i Härnösand finnas 5 pilspetsar, 2 stenyxor, 2 stenklubbor, 1 kniv och en mejsel, vilka hittats på, olika ställen i Junsele. I såväl Nationalmuséum (2) som Nordiska Muséet i Stockholm finnas från Junsele insända stenåldersfynd. Om dessa saknar jag dock några som helst upplysningar.

Den välformade stridsyxan från yngre stenåldern är funnen i Lillegårdsnipan. Sländtrissan är funnen i Mo. Pilspetsen av flinta visar att handel med sydliga länder förekommit.

Hembygdsföreningens ordförande Erik jonsson granskar noga vad som visar sig vid utgrävningen av en boplats från stenåldern i Bölen 1958. Foto: Kerstin Appelberg

Stenåldersboplatser ha också påträffats inom Junsele av lektor Santesson från (3) Uppsala, den ena vid Gärdsele och den andra vid Betarsjön strax öster om det s k Stor-Sandnäset. Att lägga märke till är, att dessa boplatser befinna sig på ställen, där inbyggarna knappast kunnat idka något som helst åkerbruk, vilket tyder på, att de endast levt på jakt och fiske.

Huruvida boplatser funnits, där vi nu ha byarna och där betingelser för åkerbruk förelegat, kan man inte yttra sig om, enär odlingen där bortsopat alla spår. Att enstaka föremål hittats på ett ställe utgör inget bevis för att människor bott på platsen. Från bronsålderstiden finnas inga fynd häruppe. Orsaken till detta kan vara två omständigheter, antingen har det just under den tid bronsåldern skulle ha inträffat varit avfolkat, eller också har stenåldern direkt utan övergång avlösts av järnåldern. Vilketdera, som är det riktiga är för närvarande omöjligt att säga.

Mellan den tid stenåldersfynden representera och den tidpunkt nästa historiska vittnesbörd anger, ligger ett tidsintervall som vi får räkna i tusentals år. När kyrkan i Mo nedrevs 1885 hittades under golvet en del lämningar av en äldre kyrka och bland dessa lämningar fäste man sig särskilt vid en en stock, som tydligen befunnit sig över kyrkdörren (en "åv-dörrs-stock"). På stockens ena sida, som var släthyvlad, voro en del oläsliga bokstäver jämte årtalet 1375 målade. Stocken blev liksom nästan allt annat ur den gamla kyrkan förstörd, men hann dock lämna vittnesbördet, att en kyrka fanns i Mo år 1375.

Bland inventarierna som i sista stund räddades när gamla kyrkan i Mo revs 1884. Var denna tavla från 1700-talet. Inskriptionen lyder "wae trofast intill döden, så skall jag gifva dig lifsens krona". I likhet med många andra av kyrkans tavlor förövrades den till en början i privat ägo och överlämnades sedemera till vår nuvarande kyrka. Foto: Anselm Åkerberg 1910.

Först på 1500-talet börjar man få några bättre och fylligare uppgifter om vår socken. Ur ett häradsrättsprotokoll av år 1511 får vi veta att Orm Olofsson och två av hans bröder, Lasse i Strand och Jösse i Råå, sålde till Björn Eriksson och Ville Eriksson sju sädesland jord liggande i Ruske och Jönsila socken för 20 marker reda pengar. Säljarna voro tydligen Reselebönder varifrån köparna voro anges icke. Från samma tid kan vi också få en ganska klar bild av odlingens omfattning.

De befolkade byar, som funnos i Junsele vid 1500-talets mitt voro: Krånged, Östanbäck, Lillegård, Bölen, Mo och Eden. Dessutom funnos utjordarna Ruske och Näset (nu Vallnäset). Då dessa med all sannolikhet varit befolkade vid en tidigare tidpunkt, enligt sägnerna därom, torde de kunna räknas till byar även de. I så fall skulle byarnas antal under 1500-talets mitt ha varit 9.

Jag skall nu övergå till skildringen av byarna i Gamla Junsele var för sig. Jag tar dem i den ordning de förekomma i den av Gustaf Vasa upprättade jordeboken av år 1550.

Vallen var vid denna tidpunkt socknens största by var befolkningens antal beträffar. Där voro nämligen 9 åboar, Erik Jonsson, Oluff Lång, Thommes Nilsson, Per Gullesson, Gulle Velamsson, Hustru Karin, Oluff Persson, Per Gullesson och Mattes Tordsson. År 1650 fanns det bara en åbo i Vallen efter vad det framgår av ett dokument rörande gränsreglering mellan Ruske och intilliggande byar. I detta dokument talas endast om Vallmannen, men År 1694 hade antalet stigit till 4, vilket antal bibehölls till 1770.

Träplog från Vallen daterad 1772, en sk Västerbottenplog. Det uppges vara enda ex i Sverige av denna äldsta plogtyp.

I detta sammanhang torde det vara lämpligt att ge en förklaring till uppkomsten av namnet Vallen.

Jag har fått flera förklaringar. Enligt sägnen skulle namnet komma sig därutav, att för långt tillbaka i tiden skulle lapparna ha haft en ren-vall därstädes innan några nybyggare slagit sig ned där. Vallenroth höll så styvt på denna förklaring, att han när poststationen i Vallen skulle inrättas, föreslog som lämpligt namn å denna, Renvallen.

Att sedan namnet utbyttes till Junselevallen var enbart till nytta både postalt och kulturellt. Namnet Vallen har för övrigt intet att skaffa med någon renvall, vilket går lätt att bevisa. Lapparna kommo från norr och uppträdde icke i våra trakter före 1500-talet (5), och då fanns ju redan byn med namnet Vallen. Ett annat antagande, att platsen för byn tidigare skulle ha använts som fäbodvall, är lika osannolikt. Nej, namnet har uppkommit av vall i betydelsen gräsbevuxen backe eller strandsluttning. Den första bebyggelsen skedde just på strandsluttningen. I jordeboken för år 1535 kallades byn Waldhem. Detta är till en del ett tyskt ord och betyder Skogshem, vilket för fogdens tyska skrivare tydligen var förståeligare än Vallen.

Nästa by i 1550 års jordebok är Krånge. Här fanns då 4 bebyggare, nämligen Gulle Velamsson, Oluff Persson, Per Giolsson och Erik Persson. De orsaker som nära nog gjorde Vallen till en ödeby under det följande århundradet tycks inte ha varit för handen vad Krånge beträffar, enär denna bys befolkning tvärtom ökades, så att det fanns 7 åboar på 1690-talet. Liksom namnet Vallen är Krånge ett mycket vanligt bynamn. I var och en av våra grannsocknar Resele, Liden och Ramsele fanns på 1500-talet en by med namnet Krånge. Namnet kommer av ett fornsvenskt ord Krang, som betyder backe.

Östanbäck hade vid 1500-talets mitt en åbo Kjell Östensson. I början av 1600-talet blev byn öde. Samma orsaker, som vållade folkminskningen i Vallen, gjorde sig troligen här gällande. År 1694 uppgjordes den första kartan över byn i förening med bykartan över Lillegård. I den till kartan fogade beskrivningen säges att husen å Östanbäck voro fullständigt nedruttnade och ett stenröse visade var spisgrunden varit. Åkrarna voro fullstandigt bevuxna med lövskog. Omkring år 1700 fick dock byn en åbo, som byggde sig hus och röjde undan en del skog, men snart måste lämna sin gård, varför byn återigen blev öde till dess Erik Pärsson från Ödsbyn i Anundsjö år 1729 omhändertog byn, byggde och odlade. Sedan dess har byn alltid haft bebyggare, Erik Pärssons ättlingar. Byn har givetvis fått sitt namn på grund av sitt läge i förhållande till den lilla bäck, som gick väster om byn. Östanbäck är av yngre datum än Krånge.

Östanbäckssläktens stamfader Erich Pärsson, gestaltad av Nils-erik Hägglund, hälsar sina ättlingar välkomna i Junsele kyrka 28.6.1980 Foto Bjärne Engholm

Lillegård anges av sägnen vara en av de fyra första byarna i Junsele. Dessa skulle nämligen ha varit Vallen, Ruske, Mo och Lillegård. Jag erinrar om den lilla versen jag återgav i början av föredraget. Troligen är dock Mo och Krånge äldre än Lillegård. Namnet anger att här var fråga om en liten gård "Lisl-gål". Och det namnet har nog inte givits av byns åboar själva, utan har givits av dem som bott i någon av de äldre byarna bredvid. År 1550 hade Lillegård 3 bönder: Anders Olsson, Jonn Ersson och Peer Ersson. Lillegård har liksom Östanbäck en tid varit ödeby, fastän av kortare varaktighet.

Bonden Jacob Abrahamsson och en änka hustru Barbro hade 1670 var sitt hemman i Lillegård, men 1675 var Jacob Abrahamsson ensam och måste på grund av fattigdom ge sig därifrån och låta leja sig till båtsman. Till 1680 var byn öde, men då förvärvade sig Erik Christoffersson rätt att slå sig ner där. Det tredje hemmanet var prästjord och hade skänkts till Junsele.kyrka av Per Eriksson i Eden år 1647. Varifrån Erik Christoffersson kom vet jag inte, men han var nog, liksom den förut omtalade Erik Pärsson i Östanback, en duktig man, då han kunde klara sig så bra, som han gjorde, där andra under bättre tider dukat under. Hans ättlingar ha sedan fram genom tiderna bebott Lillegård.

I samband med denna översikt om Lillegård kan nämnas att en sonhustru till Erik Christoffersson, Märta Persdotter, uppnådde den ovanliga åldern av 105 år. Hon var nämligen född 1650 och dog 1755.

Till den yngre generationen bland Gamla Junsele byar får också Bölen räknas. Bölen betyder ungefär detsamma som nyodling utanför en äldre by. Dock var den 1550 tillräckligt gammal för att inom sig hysa trenne bönder, Pelle Persson, Nils Larsson och Thomas Larsson. Bölen har i jämförelse med de senast nämnda byarna klarat sig synnerligen bra och förskonats från ödeläggelse efter vad jordeböckerna ha att omtala. En av Junsele sockens mera bemärkta man, riksdagsmannen Erik Abrahamsson, född 1702 död 1759, var bonde i Bölen å hemman numro 1, som han ärvde efter sin fader nämndemannen Abraham Ersson.

Mo är troligen Junsele sockens äldsta by. Valet av denna by som plats för den första kyrkan i socknen vittnar i viss mån därom. Att säga något med bestämdhet är dock ogörligt, jag erinrar blott om att de historiska vittnesbörden från äldsta tider så gott som saknas. Olof Högberg säger i sin hembygdsbok "Ångermanland och Medelpad", att den som först byggde i Junsele var den från sagan bekanta Gunnel Snålle.

Detta direkta påstående utan annat bevis än sägnen är dock för djärvt och kan tas för sanning av okritiska läsare. Gunnel-sagan är som saga ändå tillräckligt intressant. Enligt sagan skulle Gunnel-Snålle ha förärat Junsele den första kyrkklockan, vilken upphängdes i en albuske utanför kyrkan i brist på klockstapel.

Om de uppgifter som röra Gunnel äro riktiga, skulle hon ha levat omkring 1050. Vid denna tidpunkt skulle alltså kyrka ha funnits i Mo. Vi förirra oss alltså så långt tillbaka i tiden, att det är lönlöst att utreda vilken by som är äldst, där icke namnet avgör saken. På 1550-talet hade Mo fyra bönder nämligen Erik Trulsson, Erik Björsson, Oluff Olsson och Oluff Tommesson. De två sista bodde i Märgård. Någon förklaring till byns namn torde inte behöva ges, då den är belägen på momark. Jag talade nyss om Mo som platsen för kyrkan. Jag borde ha tillagt att Mo var platsen för 3 kyrkor. Gunnels kyrka utbyttes troligen 1375, som jag förut nämnt, mot en ny kyrka som användes till 1763, då Kubbe-bonden Per Zakrisson uppförde den kyrka, vars utseende är välbekant från alla de tavlor över "Junsele gamla kyrka", som finns nästan överallt i socknen.

Eden hade i mitten av 1500-talet endast 2 åboar, Per Larsson och Oluff Persson. Om denna bys äldre historia har jag ännu inte hunnit skaffa mig några upplysningar, fast jag tror, att det skall gå att få reda på mycket därifrån, inte bara sådant som rör byn, utan även angår andra delar av socknen. Byns namn har nog inget samband med paradiset även om byborna själva anse att deras by är ett sannskyldigt paradis, utan har nog en mera prosaisk härledning av ordet eda = vattnets virvel-rörelse.

Utjorden Ruske, som omtalas dels i det tidigare omnämnda häradsrättsprotokollet och dels i jordeboken av 1550 kan mycket väl ha varit bebodd under ett tidigare skede. Historiska vittnesbörd därom saknas, men ett stöd för ett sådant antagande är den sägen, som vet att berätta att Ruskes förste bebyggare hette Labb = Lars. Någon åbo i Ruske med sådant namn efter 1500-talet tycks inte ha förekommit. Ett annat stöd för antagandet att Ruske varit bebott före 1500 är det, att knappast torde någon i de övriga avlägsna byarna ha odlat upp åker där för att nyttja som utslåtter. Sådan utslåtter kunde nog lämpligen fås på närmare håll. Troligen har alltså Ruske varit bebott men sedan blivit öde och dess åker utnyttjets av bönder i Resele och senare av bönder i Krånge och Lillegård. Den förste åbo i Ruske jag känner till, hette Henrik Jonsson, som bodde där år 1651, varifrån jag har en avskrift om en gränsreglering mellan Ruske, Krånge och Vallen.

Vid detta tillfälle köpte Henrik Jonsson av Krånge-männen all skogsmark, som låg norr om en linje Storberget - Lillvattnet - Storkärmsjön till fjälls för 40 daler. Möjligen var denne Henrik Jonsson finne, och det är visst denne, som doktor Modin i sin bok Anders Raive kallar Kervelainen och låter honom existera 70 år senare. Jag hade trott att namnet Ruske skulle ha något att skaffa med russ-häst, därför att berget intill kallas Hästberget. Doktor Modin håller före att det kommer av fornsvenska rusk = larmande bäck och att alltså Ruskån skulle ha givit namn på byn.

Den andra utjorden Näset = Vallnäset har med visshet varit utan befolkning från och med 1500-talet till 1800-talets förra hälft. Av samma skäl som förut sagts om Ruske har med all sannolikhet bebyggelse tidigare existerat. Flera sagor antyda detta. Enligt en sådan skulle Vallnäset förut ha varit en i Betarsjön långt utskjutande udde på vilken de första åboarna byggde och odlade sin åker. Mitt i åkern låg en stor sten, som de kallade åker-stenen. Genom vågornas inverkan utplånades dock udden så småningom så att den s.k "Rörudden", som vi nu känner till och varöver sjöns vågor rulla, är det enda som finns kvar av det ursprungliga Näset. Den nyss nämnda Akerstenen kom sig en bit ut i sjön och blev för en del år sedan bortsprängd såsom hinderlig för f lottningen. Därmed har jag i korta drag tecknat byarnas i Gamla Junsele utvecklingshistoria, i den mån jag funnit några säkra historiska vittnesbörd rörande desamma.

För att belysa hur befolkningen i Gamla Junsele hade det med sitt dagliga nödtorft, vill jag in extenso återge en skrivelse som av riksdagsmannen Erik Abrahamsson i Bölen ingavs år 1757 till dåvarande landshövding.

Högvälborna Herr Landshövding

Hos Eders höga nåde nödsakas vi fattiga skattedragare i Junsella socken i underdånödmjukhet beklaga hurusom våra hemman samt med hela Junsella äro belägne uti ett frysande fjäll--- att ofta händer att all vår årsväxt alldeles bortfryser ehuru vi med all flit krafter och förmåga möda och arbete hävdar och göder jorden så kan vi aldrig på sädesväxten göra någon räkning, utan vi som våra förfäder måste försörja oss med brödfödan av tallbark såväl goda år som missväxtår.

/Man brukade, enligt skrivelsen, under goda år ta undan utsäde för att ha tillräckligt till de dåliga åren, därför måste man även goda år nöja sig med bark i brödet. Bark var även nödvändigt för grisarna. I byarnas närhet hade man redan barkat av skogen och Erik Abrahamsson begär för sina sockenbors räkning att de som tillförne skall få taga sin bark, liksom löv och näver till gårdsbehov från den längre bort liggande skogen som tillhörde kronan./

Framhärdar med djupaste vördnad till dödsstunden---Erich Abrahamsson i Bölen på egna och samtliga junsella sockneallmogens vägnar efter fullmakt.

vDenna anhållan som sedan beviljades ger en god bild av, att det nog kunde finnas kristider även i den "gamla goda tiden". Och då de inträffade voro de nog också av vida svårare art än nu.

Jag sade i början, att man kunde säga, att Gamla Junsele slutade på 1750-talet och att det nya då tog vid. Orsaken därtill är den, att då började nya byar att bildas, Den första var Åkerbränna, därefter följde Tara, Degersjöberget, Gårelehöjden, Öfra osv. Gulsele är nog äldre än Åker-bränna men hörde länge till Lappmarken innan det vid gränsregleringen mellan Västerbottens och Västernorrlands län överfördes från Åsele till Junsele 1864.

Åkerbrännas förste bebyggare var en son till bonden Anders Hansson i Ruske och hette Oluff Andersson, Han erhöll 1757 tillåtelse att till 1/4 mantals skatt efter 20 års förlopp upparbeta ett hemman vid Åkerbrännan. Till honom anslöt sig drängen Jakob Hansson 1762 och erhöll 1764 tillåtelse att mot erläggande till Oluff Andersson av 72 daler kopparmynt få övertaga hälften eller 3 seland av dennes hemman. Nybyggesanläggningen var förenad med stora svårigheter. Först började de söder om och strax nedanför Kortingberget men måste på grund av den dåliga jordmånen flytta strax öster om Ässemyran, där dock frosten förstörde all skörd. Där stannade de ett par års tid, men måste då flytta till den plats, där Åkerbränna nu ligger. Den förste nybyggaren tycks dock inte ha trivts så värst länge däruppe, ty 1767 eller 1768 överlät han sitt hemman till en Daniel Pärsson som inflyttade 1768 till socknen.

Tara påbörjades av 0luf Ersson, son till bonden Erik Pärsson i Östanbäck, vilken erhöll resolution å Tara och Tarsele nybyggen år 1758. Det tycks som det låg i blodet hos denna släkt att framskapa nya bygder. Själv var ju Erik Parsson från Ödsby i Anundsjö, samt upptog ödesbyn Östanbäck i Junsele, sonen Oluf Ersson påbörjar Tara, dottern Kerstin gifte sig med nybyggaren Henning Johansson i Tara och dottern Brita gifte sig med Olof Jakobsson från Eden, som började nybygget Degersjöberget. Gårelehöjdens förste åbo hette Jan Helgesson som slog sig ner där omkring 1800. Han fick dock snart en granne vid namn Nils Pärsson.

Den förste som slog sig ner i Öfra hette Nils Olofsson. Det var 1801. En annan vid namn Nils Björk stannade inte länge däruppe utan flyttade från socknen redan 1805. I stället kom dit en son till den förut omtalade Daniel Pärsson i Åkerbränna, Erik Danielsson.

Långvattnet var, påstods det, egentligen en fäbod åt Vallenbönderna, och påbörjades som by omkring 1805 av en person som kallades Håmans Ole, vilken köpte fäbodstället av dettas ägare. Sedemera sålde han Långvattnet till Kristoffer Jonsson från Gulsele, som bosatte sig där 1807.

Att sedan redogöra för alla de övriga byarna skulle föra för långt, utan vill jag endast tillagga att de allra flesta nybyggen tillkommo på 1820 och 1830-talen.

Innan jag avslutar detta föredrag vill jag nämna något, som mera speciellt torde intressera skolans folk. Jag menar kunskapsinhämtandet i äldre tider. Här uppe torde nog inte många ha kunnat läsa eller skriva. Men det fanns i alla fall en hel del. Dessa hade naturligtvis lärt sig detta av någon äldre, som satt inne med dessa kunskaper. Någon skolgång kunde inte komma ifråga av brist på lärare. Klockaren skulle ju undervisa, men vi ha haft flera klockare här i Junsele, som inte kunnat skriva sitt eget namn, och huru skulle de då kunna undervisa andra. Var och en fick naturligtvis klara sig så gott han kunde. Sedan for prästen omkring i byarna och höll husförhör. Vid dessa förhör gjordes en del anteckningar om förhörsresultatet. Följande betygsgrader och betygstecken användes har i Junsele av pastor Nils Flodstedt:

Det kunde också hända att någon ambulerande barnalärare besökte Junsele och genom överenskommelse med bönderna undervisade deras barn några veckor. En sådan överenskommelse skrevs med Daniel Kristoffer Ask 1812, och den innebar,att han skulle undervisa barn till Krånge- och Edensborna varje veckodag från 7 om morgonen till 6 på kvallen. Hans lön var en liten ersättnina och dessutom skulle han ha gratis husrum och mat under en vecka för varje barn han undervisade. Undertecknat av Krånge-och Edensbor.

Mycket mera skulle ha kunnat sägas och bort sagas, men som jag hyser medlidande med mina åhörare, torde det vara bäst att sluta här. Måtte det lilla jag haft att komma med bli till gagn och nytta i den historiska framställningen i ämnet hembygdskunskap, och att jag sedermera inte för mina kolleger behöver sätta betyget

Denna föreläsning av Anselm Åkerberg hölls den 4 dcember 1939 inför skolstyrelse och lärare i Junsele. Hembygdskunskap hade införts i 1919 års läroplan, och intresset för hembygdens historia hade ökat såväl i skolan som i samhället. Under 20-talet hade prof. Santesson funnit boplatser från yngre stenåldern både i Gärdselet och vid Betarsjön, och han förväntades publicera detta i någon form. Detta skedde dock aldrig medan han levde. Under kraftbyggnadsepoken fortsatte arbetet med ökad intesitet och utgrävningarna gav rikt matrial framförallt från Degerforsen (9000 avslag, 50 skrapor, 2 stenyxor) och nu känner man 12 boplatser inom Junsele från yngre stenåldern. Detta är publicerat i boken Västernorrlands Förhistoria som utgavs 1977 av vårt landsting.

Anmärkningar noterade med siffror i texten: 1) Nuvarande Länsmuséet Murberget. Där förvaras omkring 250 föremål från Junsele, däribland de i texten nämnda stenåldersföremålen. Sedan föredraget hölls, har hembygdsgården fått en rik samling egna stenåldersföremål hittade och skänkta av Junselebor. 2) Nationalmuséet är felaktigt, torde avse Historiska Muséet som en tid var inrymt i samma byggnad. 3) Prof. Baudou, Umeå, har fortsatt prof Santessons undersökningar i våra trakter under flera årtionden, och materialet är presnterat i Västernorrlands Förhistoria som Baudou m.fl. författat. Riksantikvarieämbetets undersökningar med anledning av kraftutbyggnaden gav ytterligare 12 boplatser förutom de tidigare kända (6 ?). 4) Skrivelsen presenteras här i sammandrag inom klammer. 5) Nils Flodstedt 1767 -1778. 6) Många forskare idag anser att "Fenni" som beskrivits av Tacitus i sitt verk om germanerna (98 e.Kr) är samerna. De skulle då ha bott på norrländska jägar- och fiskarboplatser redan på Tacitus tid. Därmed inte sagt, att Vallen har med renvall att göra.

Gunnel Malmquist