Jultraditioner i Junsele
av Göran Stenmark

”Kaste julklappa”, jultomten och lucia

Att ”kaste klappa” är en gammal julsed i bl a Junsele socken, åtminstone sedan 1800-talets slut. Det gick ut på att man slog in en enkel gåva som man smög till en granne eller vän med, ofta i gäng. Man bultade på dörren, slet upp denna och kastade in paketet, varefter man snabbt skulle springa iväg för att inte bli fasttagen av gårdsfolket. Dessa skulle efter att ha fått fast gåvans givare, bjuda denna på något att äta, t ex ett fikon. Samtidigt som givaren inte skulle bli fångad var det ändå detta som man ofta ville, förutsagt att man lyckats dra ut på jakten. Det finns flera exempel på att den som kastat självmant låtsas ramla för att kunna bli inbjuden på något gott. Ibland slängde man först in ett vedträ  så att det skulle höras när man kom.
Denna sed var allmänt förekommande i våra trakter under den första halvan av 1900-talet, men började upphöra i vissa byar under 1940-talet, och i slutet av 1950-talet kan man med få undantag säga att det i stort sett helt försvunnit. Det verkar som om seden levde kvar längre i de små utbyarna, t ex i Gårelehöjden, Röån och Tarsele var det vanligt i de flesta gårdar fram till omkring 1960, medan det i Eden hade försvunnit långt tidigare.  

Så här berättar Rolf Engström, född 1934 i Gårelehöjden, om att kasta julklappar i en släktskrift kallad Stenmarks-bladet;
På julen skulle man kasta julklappar. Man smög till den gård där man skulle lämna sina paket. Försiktigt öppnade man dörren och kastade in julklapparna på köksgolvet. Sen sprang man sin väg så fort man kunde. För den som kastade gällde det att inte bli fasttagen och för de som bodde i gården gällde det att hinna ta fast kastaren. Blev man fast, måste man följa med in och bli bjuden på något gott. Man fick inte dra julen ur huset. Morfar satt alltid på vakt på julafton för att snabbt hinna jaga ifatt de som kastade julklappar i hans hus. En jul som jag minns särskilt tydligt var när Åke och jag kastade julklappar hos Gustavs. Istället för att rusa ut, sprang vi en trappa upp, ”på botten”. Ytterdörren hade vi lämnat öppen och Gustavs pojka´ sprang allihop ut på andra sidan av vägen och letade efter oss. Åke och jag stannade på övervåningen omkring en halv timme och plockade deras sängar fulla med en massa saker. När lugnet lagt sig smög vi ut och hem. Ett annat år, sedan vi flyttat till Bölen, åkte vi buss till Gårelehöjden på julafton. Farsan var bussförare på den tiden och vi hade fått låna bussen på julafton. Jag sprang in hos Gustavs och kastade mina julklappar och skyndade mig sedan ut i bussen, som stod och väntade. Ut från Gustavs kom som vanligt ett rep av pojkar, som naturligtvis inte hade en chans att hinna ifatt oss.  ROLF

Jultomten är en betydligt senare tradition. Den lille grå gårdstomten hade man trott länge på, men han fanns på gårdarna hela året. Det verkar som om jultomten på allvar börjar dyka upp under 1930-talet, men i många familjer hade han inte etablerat sig förrän i under 1950-talet.

Lucia
Den 13 december berättas att man brukade tända ljus som satt i hållare på bänkarna och att man sjöng luciasånger. De första luciatåg med en utklädd lucia börjar så smått att dyka upp under 1940-talet genom bl a IOGT-logerna, men sporadiskt. I de centralare delarna av socknen hade man lucia på Gunillagården och skolorna i slutet av 1950-talet, men ute i de mindre byarna verkar det vara omkring 1960 som hon fått fotfäste