![]() |
Av Göran Stenmark Byn Hömyra ligger i de norra delarna av socknen mitt emellan vägen till Dorotea och Ångermanälven. Gränsar i väster till byn Åkerbränna. Hömyras förste bebyggare skall vid mitten av 1800-talet, skall ha byggt en s.k. "Ritta", dvs. ett vindskydd, mot en sten innan man byggde den rätta bostaden. Vilken av nybyggarna det var vet vi inte, men i kyrkböckerna ser vi att de första familjer som bodde i byn var: Jakob Jönsson. Född 1827 Åkerbränna. Död
1898 i Hömyra. Gift 1855 med Barn: Anders Petter f. 1857 Åkerbränna Den gård som nu finns kvar i byn och ägs av Sven-Olof Palmén.
Anders Berglund. Nybyggare. Född 1826 i
Rusksand. Död 1904 i Hömyra. Gift 1850 med Barn: Aron f. 1851 i Åkerbränna. Anders Berglund bodde från 1840 i Åkerbränna, och flyttade med sin familj till Hömyra 1864. Jag tänker inte här ta upp resterande familjer utan endast berätta lite allmänt om och återge några berättelser som finns bevarade. Vi kan tillägga att byn blev öde 1948.
Byn hade kvarn och såg i Ystersjöbäcken, och dess fäbodar var de s.k. Hömyrbodarna söder om byn på andra sidan Essån. Där fanns fem bodstugor med tillhörande bodar och fähus. Byn hade många småslåtter-platser, både kring Hömyrbäcken och vid Essån. Efter Essån fanns: Loka, Plåga, Granudden, Renmossaudden, Ruskslåtten (tillhörde egentligen Ruske) Vid dessa slåtter fanns många lador.
Historier från Hömyra Berättat av Amanda Nilsson i Hömyra Det var år 1880. Jag och min syster Ingeborg Stina satt och spann kalkhår. Klockan var omkring 11 på kvällen, då vi fick höra att någon kom och körde förbi stugubron. Det gnorra i snön och skramlade i kedjorna. Då sade jag till Stina: "Nu har nog någon av karlarna blivit sjuk, så det är de som kommer hem från kojan". Vi sprang ut för att se, men vi varken såg eller hörde något. Sommaren 1905 var jag och min dotter Margareta i Hömyra fäbodar. Det var en lördag och vi skulle skura golvet. Margareta sade emellertid, att hon skulle göra det ensam. Jag gick då till Amanda Vallinder, som bodde i en annan stuga. Medan jag satt där, såg jag min dotter Margareta komma gående förbi. Men hon gick inte vägen, utan gick bakom stugan. När jag kom hem frågade jag henne, varför hon inte gick vägen. Då svarade hon: "Hur skulle jag det, som jag ser ut, då Amanda Vallinder fick så fint främmande". Jag frågade då, hur hon såg ut? Margareta svarade: "Det var ett långt fruntimmer, iklädd röd blus, rutig kjol och svart huvudduk. På armen bar hon en korg. Det märkliga är, att under tiden hade jag varit hos Amanda och inte sett någon kvinna.
Berättat av Martin Berglund i Hömyra Hösten år 1940 var jag sysselsatt med timmerhuggning på södra sidan av Essån, strax nedanför Hömyra fäbodar. Just som jag fällde en gran, var det som om ett barn skrikit av rädsla, däribland hördes också grova röster. Jag rusade fram för att se om jag fällt på någon, men ingenting syntes till. Då hörde en "getarkök" från det håll, som jag fällt trädet. Från motsatt håll hördes en massa skällor med både grova och granna ljud. De hördes mycket nära, men jag såg ingenting. Samtidigt hördes ett sus, liksom vid ett vattenfall. Då tänkte jag, det här kan inte vara verkligt. I och med den tanken blev det alldeles tyst. Det märkliga med detta är, att Berglund är så döv, att han i verkligheten inte hör några skälljud.
På Leonard Berglunds gård fanns en bryggstuga som inhyses skogsarbetare påstod att det spökade i, och det skrevs t.o.m. i tidningar om detta spökeri. Enligt Rune Svensson var det en skogsarbetare från Fjällsjö som hade gillrat med tråd o.dyl. som han drog i om nätterna, så att det skrapade och dunsade uppe på vinden. Denna bryggstuga hamnade så småningom någonstans i Resele |