"Gofarn" i Mo
av Göran Stenmark

Så kallades Karl Fredrik Molin i Mo, för han ställde ofta upp som fadder eller dopvittne vid barndop i Junsele.
Karl Fredrik var storbonde och gästgivare i Mo som då var Junseles kyrkby, och hans gård sägs ha räknat närmare 30 olika byggnader. Han var ungkarl och levde tillsammans med sin mor Greta Jonsdotter, som var dotter till bonden Jon Abramsson i Mo, och av honom ärvde hon den stora gården. Karl Fredriks far var en av de största bönderna i socknen, nämligen Fredrik Hindriksson i Osele, allmänt kallad "Oselgöbben". Han levde för sig i Osele och ägde flera hemman inom Junsele socken, bl.a hela Osele by.

Karl Fredrik föddes 1838, och blev vid unga år Mo bys mäktigaste man. Nu brydde han sig inte så mycket om detta, för en av hans största intressen var att konsumera läskande ölbuteljer. Historierna omkring honom är många och lustiga, för han var slagfärdig i mun och hade alltid dräpande svar att komma med när man skulle förmana honom eller vara spydig.

Ett exempel är när han alltför styrkt av öl gav sig upp i kornhässjan för att ta emot kornet. Nu gick det inte bättre än att han tappade taget och dråsade i marken. Karl Fredrik blev illa åtgången, men överlevde i alla fall. Då såg sig socknens vördade kyrkoherde F.A. Blix nödgad att uppsöka honom.

"- Molin skall inte fresta gud med att gå upp i kornhässjan i det tillstånd han var!
Å jästanes! Int freste ja Gu int. Fingra glatt!" svarade Karl Fredrik.
Prosten Blix frågade då om det gjorde ont då han föll.
"- Nja, int gjorle dä precis ont då ja föll. Men jävicken då ja tog i backen!

En annan gång hade han varit med en gästgivarskjuts till Junselevallen, och åkte då med häst och släde över den en mil långa Betarsjöns is. Men när han alltför styrkt av starka drycker skulle tillbaka kapsejsade han, och släden gick i småbitar. Nu var Karl Fredrik den som var nödbedd, så han tog av sig vargskinnspälsen, knöt fast den vid skacklarna, lade sig på pälsen och tog sig på detta sätt fram till Krånge.

Som sagt, han gillade öl, vilket grannbonden Moström också gjorde. En varm sommardag bjöds denne att få smaka några av Karl Fredriks många buteljer, men först skulle han få göra rätt för dem. Om han hann med att korka upp flaskor i den takt som Karl Fredrik drack, skulle Moström sedan få dricka hur mycket öl han ville. Detta tyckte den käre grannbonden var en utmärkt och lätt uppgift, men si där bet han i gräset. Karl Fredrik drack nämligen ur två flaskor samtidigt, en i vardera mungipan. Moström kämpade så att svetten sprutade, men han hann inte i kapp Karl Fredrik innan ölet var slut.

-"Hörre Daniel, du van dåli oppkörkar. Du skjuss ju rent borti släkta. Gå in te piga å fo däg nan surmjålk. Hon ä då int på na flasker."

Det fanns en sak till som Karl Fredrik var begiven på, och det var hästar. Han var på sin tid en legendarisk hästkarl, och hans älsklingshäst hette Blesen.

Karl Fredrik drog sig inte heller för att gäckas med döden. Det bar sig inte bättre än att Karl Fredriks bästa ko gick ner sig på en myr, och måste slaktas, och hans piga grät storligen. Då tänkte han, att om det blir ett sådant väsen för en ko, hur skall det då bli när jag själv dör. Dessutom tyckte han att det var så spännande att se hur hans egen släkt skulle reagera vid ett snabbt dödsbud.

Med ens hade Karl Fredrik planen klar, och pigan blev övertalad att medverka i skådespelet. För fönstren hängdes sorgflor och pigan tog en vandring runt byn, grät en skvätt och sade att nu är gofarn `n Karl Fredrik dö Ryktet spred sig, och snart visste alla att "Gofarn", va död.

Karl Fredrik själv tog med sig en behövlig mängd öl in på kammaren där han traditionsenligt skulle ligga lik när släkt och vänner kom för att ta farväl av den döde. Det gick några dagar, och den förmodade döde började kika upp mot vägen för att se om några sörjande var att vänta.

Mycket riktigt kom där en lång karavan med folk och hästar. De samlades på gårdstunet, och Karl Fredrik såg hur de gick och granskade i och utanför byggnaderna. De berömde i sedvanlig ordning den döde, och talade om hur rejäl och bra han varit. Något sådant tal hade aldrig förekommit under hans livstid.

Så var det dags att gå in i storstugan för att se på den döde där han låg i sin kista. Väl inne i stugan tog pigan emot storgråtande. Den första kvinnan gick in i kammaren, och hon svimmade, likadant med nästa kvinna. Då klev en man in i rummet, och där fick han se den återuppståndne Karl Fredrik sitta med ett illa leende på läpparna. Det påstås att han skulle ha sagt; - Men va roligt! De ä inte ofta man fo sö mycke främmande på en å samma gang! Detta väckte naturligtvis stor ilska och bestörtning hos de flesta. Lite väl magstarkt, tyckte man.

När Karl Fredrik dog på riktigt några år senare, var det inte många som tog dödsbudet på allvar förrän man läste tacksägelsen i kyrkan.

Som sagt är historierna många, och jag tar inte med dem alla här. Naturligtvis dog han lika dramatiskt som han levat.

Det var på midsommaraftonen 1903, och Karl Fredrik hade varit hos några vänner i Lillegård, och blev som så ofta ganska full. Han tog sin båt för att ro över till Mo, och när han kom förbi Moön klev han iland för att plocka midsommarpry. Men när han skulle kliva i båten hände det olyckliga att han föll i vattnet och drunknade.

Eftersom han var barnlös delades hemmanet upp på de många släktingarna. Husen såldes, revs eller flyttades, och skiftena delades upp i småbitar. Det finns ett uttryck i Junsele som heter "Karl Fredriks ärven", vilket betyder att något delas upp i så små bitar att de nästan försvinner.