Barnliket i kyrkväggen
av Göran Stenmark

Det börjar ofta med en sägen, berättad av äldre anhöriga eller någon annan person i ens omgivning. Berättelserna innehåller ofta utförliga beskrivningar av ett händelseförlopp, ibland kanske lite väl kryddade med dramatik och onaturliga förlopp, men ändå med en stomme i händelserna som hållit sig kvar genom generationer.
Dessa berättelser är viktiga att dokumentera, för när den person som sitter inne med denna information avlider, försvinner denna information för alltid.
De som nu är över 70 år gamla tillhör den sista generationen som var med när man om kvällarna satt och berättade om vad som fordom timat.
Den yngre generationen tillhör TV-åldern när detta med att samlas i gårdarna om kvällarna för gemensamt arbete försvann till förmån för Bingo Lotto och andra underhållningsprogram, serier och långfilmer.
Nu när möjligheterna har ökat för att kunna använda arkivmaterial, är det viktigast att först ta tillvara den muntliga traditionen innan den försvinner helt.
När man t.ex hembygdsforskar bör detta hela tiden ske samtidigt med arkivforskningen. genom arkiven kan man ofta klargöra vissa felaktigheter i muntliga faktauppgifter, medan man i de gamla berättelserna kan klä på och krydda den information som handlingarna ger.

Jag satt för många år sedan hos hemmansägaren Jon Molin i Mo by i Junsele. Han var född år 1900 och hade sedan han var liten varit fascinerad av vad äldre personer berättade för honom om livet i byn och socknen i allmänhet.. När jag satt där berättade Jon den ena historien efter den andra, och jag är glad att jag fick spela in våra samtal på ljudband.

Jag minns speciellt när han berättade om en piga i Mo som blev med barn utan att vara gift, och det var en stor skam och synd att få s.k. oäkta barn på den tiden. Pigan hade lyckats dölja sitt havandeskap väl så att ingen skulle misstänka att hon var gravid. I skammen hade hon sedan barnet var fött dränkt det i en kallkälla nära byn. För att på något sätt hjälpa sitt samvete hade hon sedan brutit upp några plankor i kyrkväggen och gömt fostret bakom brädfodringen. Enligt Jon skulle man sedan ha hittat fostret utan att man klarlagt vem som var skyldig till detta dåd.

En tid efter att jag hade intervjuat Jon Molin kom jag ihåg att framlidne hembygdsforskaren Pelle Henriksson i Mo hade berättat för mig om en kvinna som spökade vid bäcken nedanför hans gård. Han nämnde då att det skulle ha varit en kvinna som gömt ett barnlik i kyrkväggen, och gick omkring vid platsen för dådet.

Efter några år kom jag i kontakt med Hans Sjöqvist i Danderyd vilken är född i Junsele. Han höll på med en del arkivforskningar rörande Junseles historia. Han gav mig ett utdrag ur ett protokoll från Sollefteå Urtima Ting 1790, och där står följande att läsa;

I anledning af Högwälborne Herr Baron och Landshöfdingen Bunges bref af den 25 maji 1790 skedde en resa til Junsele sochen att besigtiga ett d. 30 april i Kyrkoväggen funit dött flickebarn. Kroppen hade först länge legat ofvan jord..... sedan löst nedgräfen vid pass 1/2 aln sand, var således af röta och mögel mycket förvandlat dock fanns följande -Naglar på händer och fötter såsom på ett fullgånget foster, mycket hår på hufvudet. Sedan bröstet öppnad, lungan var uttagen fants en bit deraf flytande uti rent kallt kjellvatten. Då fostret fannts ....... blodskam märkts för mun och näsa fannts blå fläckar på bröst och ansikte. Af detta slutes at samma flickebarn varit född til verlden med lifvet och sedan Qvävts hwilket alt härmedelst intygas ej allenast på min aflagda Embets Ed utan ock med denna försäkran så sant mig Gud hjälpe til lif och själ.

Det finns mera om detta fall i tingsprotokollen, men kontentan var att man ej kunde fastställa vem modern till det mördade barnet var, och detta torde nog för alltid bli en gåta. Här kan man tala om att väva ihop sägen och arkivmaterial. En muntlig berättelse med som synes väl osannolik men som vid granskning visar sig stämma till punkt och pricka.