Åkerbränna

av Göran Stenmark

Från nybygge till bondby.

Denna by finns omskriven i en egen bok av framlidne Gösta Svensson i Härnösand, vilken var infödd i Åkerbränna. Boken gavs ut 1991, och där redovisar Gösta hur byn kom till och utvecklades, alla familjer som levt där, samt berättelser och sägner. Därför ger vi här endast en liten sammanfattning av Åkerbrännas historia

Åkerbränna ligger i nordvästra delen av Junsele socken, och idag bor det folk endast i en gård. Sommartid lever byn upp när alla hemvändare tillbringar sin semester eller ledig tid där.

Byn är ett nybygge till den urgamla byn Ruske, och idet äldsta dokumentet från Junsele, det s.k. "Ruskebrevet" från år 1511, nämns att det område Åkerbränna ligger på idag tillhörde Ruske bys område.

Den förste nybyggaren i Åkerbränna är en Ruskeson vid namn Olof Andersson, vilken började arbeta med att bryta mark på platsen vid mitten av 1750-talet. Att han var där redan 1755, tyder en inskription på en gammal stubbe om. På Junsele hembygdsgård finns en uthuggen del av stubben, som återfanns på Ruskhöjden mellan Åkerbränna och Ruske. På denna står inhugget "PÅ NE LÖGET DAGEN 1755 O A S". Detta betyder i nutida språk, "på väg ned lördagen 1755, O.A.S. Den sistnämnda förkortningen står för O = förnamn, och A.S. = A-son. Detta gör att man med fog kan säga att Olof Andersson var på väg ner från sitt nybygge hem till Ruske när han stannade och ristade in detta.

Följer vi handlingarna så fick Olof Andersson resolution på nybygget 1757.

I en syn från år 1763 får bl.a. veta att Olof Andersson hade 1 ¾ mil till närmaste by Ruske, och på grund av den långa kyrkovägens underhållande varit föranlåten att emot 72 daler kopparmynt inrymma drängen Jacob Hansson. Denna hade 1762 fått tillstånd att bli nybyggare i byn genom köp av halva nybygget från Olof Andersson. Han fick resolution 1764, och blev beviljad skattefrihet till 1778.

De två nybyggarna Olof och Jacob hade genast börjat föra upp byggnader på platsen, och vid denna tid låg inte Åkerbränna där det idag ligger, utan nedanför Kortingberget strax norr om Ässån. Området var inte vad de hade tänkt sig utan flyttade snart till en plats söder om Ässån och öster om Ässemyran. Men även där fann de två att jordmånen ej var den bästa, utan flyttade då till en plats kallad Åkerbrännan.

Om man läser Gösta Svenssons bok om byn, får man en fin bild av hur turerna kring nybyggets anläggande gick till. Det ovan nämnda syneprotokollet ger en bild av hur mycket de kunde bärga i form av hö på diverse platser, och vi får bl.a. veta att nybyggarna kunde föda 6 kor och en häst var.

Vi kanske skall nämna något om de två nybyggarna, och vad gäller Olof Andersson så var han född i Ruske 1725. Han gifte sig 1758 med Brita Abrahamsdotter, och fick i Åkerbränna med henne fem barn. Olof Andersson blev inte kvar länge i Åkerbränna utan fick 1767 syn av ett nybygge i Forsnäs i Åsele, dit han flyttade. Olof Andersson kom att bo kvar i Åsele och dog först 1829, dvs. 104 år gammal. Säkert ett rekord på sin tid.

 Även Jacob Hansson var från Ruske, och föddes 1736. Han hade 1756 ingått äktenskap med Malin Salomonsdotter, och fick med henne 12 barn.

Samma år som Olof Andersson flyttade till Forsnäs fick en Elias Ersson från Mo i Junsele rätt att sätta sig ner på Olofs nybygge. Tydligen kom denne aldrig att bo där, men däremot kom en man från Sörflärke i Anundsjö, vid namn Daniel Persson, att ta över Olofs nybygge. Denne blev byn trogen, och många Junselebor av idag härstammar från denne man.

Denne föddes den 20 december 1744 och 1769 gifte han sig med Ella Staffansdotter från Krånge i Junsele, född 1746. De fick 11 barn tillsammans. Daniel dog 1832, och hustrun 1816.

Daniel överlät 1799 nybygget till sönerna Daniel och Pehr Danielsson. På den andra halvan av byn hade Jacob Hanssons son Hans Jacobsson kommit in som ägare av 2/3 av faderns nybygge. Detta år, när skattläggning och avvittring av nybygget genomfördes, fanns med då 4 nybyggare i byn.

I övrigt vad gäller släktskap och familjer i Åkerbränna, hänvisas till Gösta Svenssons bok.

Den 5 oktober 1821 påbörjades det s.k. Storskiftet i byn.

Den 28 mars 1874 genomfördes den första skogsförsäljningen i Åkerbränna. LO & Kramfors sågverksägare köpte avverkningsrätten av Olof Daniel Danielsson, Jon Salomonsson, Sven Jönsson och Daniel Jönsson på deras hemman om tillsammans 8 ½ seland. Bolaget ägde rätt att under 25 år avverka alla träd som på 18 fot från marken innehöll 9 verktum.

Därefter sålde även de övriga i byn avverkningsrätt.

Kvarnar och sågar.

I de gamla protokollen syns att byn haft kvarn redan 1763, när Olof Andersson anlade en liten skvaltkvarn i Ässån. Platsen kallas än idag för kvarnforsen. Enligt ett protokoll från 1816 tycks kvarnen i Ässån finnas kvar. Enligt tradition skall byn sedan ha haft två kvarnar i Åkerbergsbäcken.

Den första vattensågen med spånhyvel skall ha byggts år 1898 i Åkerbergsbäcken.

Övrigt

Länge var vägfrågan ett problem, och länge fanns endast en mindre stig till Ruske. Först i mitten av 1930-talet fick Åkerbränna en riktig bilväg.

Frågan om ström och telefon dryftades starkt under 1920-talet. 1924 började man arbeta för att få telefon, och skogsbolagen som verkligen skulle ha nytta av en linje var inte alls intresserade i början. Men genom en hel del egna insatser fick byn telefon 1926.

Vad gäller elström, så har byn än idag ingen sådan.

Skolväsendet var i början ordnat så att flera byar ingick i en s.k. skolrote, och man turades om att ha skola i någon gård i de berörda byarna.

Under 1890-talets senare del och en bit in på 1900-talet var skolundervisningen växelvis förlagd mellan Åkerbränna och Hömyra. fr.o.m. 1944 indrogs skolundervisningen i Åkerbränna.

John Björn

Från Åkerbränna har nog Junsele socken en av sina mest framgångsrika personer. Jöns, eller som han senare kom att kalla sig, John Björn. Denne som med sin far flyttade som 12-åring med sin far från Värmland till Åkerbränna 1873 blev med tiden en stor industriman.

Han föddes i Östmark 1861, och när han var 1 ½ år gammal dog modern. Fadern fick det svårt, och beslöt att söka lyckan i norra Sverige. Kom då till Åkerbränna där han köpte ett hemman.

John var begåvad, och kom vid 18-års ålder in på Härnösands allmänna läroverk. Studerade en tid i Sundsvall för att sedan återgå till skogsarbete i Åkerbränna. År 1885 flyttade John till Luleå där han hade olika arbeten, bl.a. som markör på en biljardhall, samt tolk hos det engelska bolag som projekterade malmbanan. 1890 emigrerade han till Australien, men åkte därefter till Norra Amerika. Fick där arbeta med diverse innan han och familjen kom till Chicago. Där steg han en dag in på firman Goramerly & Jeffries, där man tillverkade höghjulade cyklar. Han blev kvar där, och i detta skedde var man på gång att utveckla den moderna kedjecykeln. John blev mycket intresserad, och efter en tid var han förman i firman.

Blev efter en tid ansvarig för sex olika avdelningar, och i denna veva var han med om att utveckla och uppfinna det armerade däcket (the clinceher tire). Den senare utvecklingen gjorde Jeffries till miljonär. År 1897 såldes företaget och flyttade till Kenocha för att syssla med bilsammansättning. John följde med och blev ledare för hela anläggningen. 1916 såldes företaget till Charles W. Nash. Då fick Johan det totala ansvaret för anläggningen, vilket han hade till sin pensionering 1926.

Efter detta blev John Björn en rik man, och fick flera utmärkelser. Vid ett tillfälle fick han möjlighet att köpa aktier billigt. Han var med i bl.a. Svenska Kulturförbundet, The American Sons and Daughters of Sweden. Två ggr. Var han hem till Sverige, bl.a. 1928 då han färdades med bil och chaufför genom landet. Vid detta besök blev han riddare av Vasaorden, och fick ta emot detta ur kungens hand. Han besökte även Åkerbränna, och än idag minns många hans besök. Han avled i sitt hem i USA 1939.