Junsele hembygdsförening

 Hembygdsförening har i uppdrag, från Länsstyrelsen i Västernorrland, att varje år inventera fornminnesstolpar i Junsele socknen. Totalt finns det tolv stolpar uppsatta som berättar om socknens tidiga historia.

Stolpen på bilden är placerad på östra sidan av Gärdselet och texten berättar om hur Helmer Molinder som ung flottningsarbetare tjänade extra pengar på att leta stenåldersredskap som sedan såldes till Länsmuseet i Härnösand.

På platsen finns ytterligare en stolpe med beskrivande text och nere i strandkanten kan man än i dag se otals högar av skörbränd sten från stenåldersmänniskornas härdar.

Att utföra denna inventering tar en hel del tid i anspråk men vi förenar nytta med nöje. Alltså: vi har fika, grillkorv och ved med vid varje inventeringstur och att vädret kanske är dåligt struntar vi i.

Tisdagen den 16 augusti var det Kortingselet med alla dess fångstgropar som stod på tur. Det var en regning kväll men även under regniga kvällar går det bra att dricka kaffe och äta grillade korvar i det fria.

Lägg märke till ”fläcken” upp till vänster på fotot: det är en regndroppe. Trots blötan brann ljuset under hela fikapausen. Det sägs ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Detta stämmer! Ordföranden som glömt regnjackan hemma var efter utflyckten blöt i på bara skinnet.

/Ulla

Under midsommarhelgen har Junsele gamla kommunflagga återigen vajat för vinden. Det var fyrtio år sedan sist och denna gång hissades flaggan på hembygdsgården.

Från 1 januari 1863 fram till 1971 hette socknen vi bor i Junsele landskommun. Vapnet, som är en barkspade, fastställdes av Kungl. Maj:t i januari 1959.

Flaggan finns idag i Junsele hembygdsförenings ägo och kanske dröjer det ytterligare fyrtio år innan den luftas igen.

/Ulla

Det är midsommaren 1945. Mot en klarblå himmel, så klarblå som bara en midsommarhimmel i Junsele kan bli, hissas den svenska flaggan. Var den hissas och av vem är dock osäkert. Kanske någon av er läsare känner igen mannen och visst har han anledning att vara glad.

Det är fred! Den 7 maj detta år basunerade tidningen Expressen ut men fet text: Fred i Europa! Storamiral Dönitz har beordrat alla stridande tyska förband att kapitulera utan villkor. De mest kända bilderna från detta ögonblick är väl de från Kungsgatan i huvudstaden där karnevalsstämning utbryter och konfettin regnar över staden.

I Junsele firas alltså midsommarhelgen med hissad flagga och mycket glädje men i kulissen väntar amerikanarna i en öken i New Mexico på provsprängning av den första atombomben. Detta sker i juli och knappt en månad senare släpps bomben över Hiroshima och kort därefter över Nagasaki med total förödelse.

Det har varit hårda år för människorna med ransonering på det mesta, kaffet var kanske det värsta.  Men det har också varit en nyttig tid. Fosterlandskänslan stärktes genom den så kallade Riksmarschen. Det svenska folket bättrade på sin kondition med att gå och fick därefter ett brons- eller silvermärke som bevis på förbättrad kondition. Kanske någon har kvar sitt märke, det vore roligt att se! Även husmodersgymnastiken föddes under denna tid, man såg gymnastiken som förebyggande hälsovård. Sjuka och utslitna mödrar var inte bra för ett land i beredskap.

För filmentusiasterna visades under beredskapsåren patriotiska beredskapsfilmer med syfte att främja människornas motståndsanda och slagdängan året 1945 hette Schottis på Valhall.

Det är snart sjuttio år sedan mannen på bilden hissade sin flagga och i morgon är det midsommarafton igen. Ordet husmödrar finns inte kvar idag, kanske ordet borde K-märkas, men deras gymnastik finns kvar om än i en liten annan form. Vi gnolar inte heller på Schottis på Valhall utan i morgon är det Brolle i Djurparken som gäller.

Trevlig midsommar!

/Ulla

Nationaldagsfirande på Junsele hembygdsgård 2011. Cirka 250 personer lyssnade till Sångfåglarna, Junsele manskör och trubaduren Emil Assegård från Undrom. Dessutom underhöll Kent Ingelsson tillsammans med Nils- Arne, Kicki och Marie.

Priset Årets unga entreprenör utdelades till frisören Anja Gottfridsson.

Därefter åts hembakad tårta med kaffe eller saft i det vackra vädret.

/Ulla

Riksförbundet Sveriges Museer och Sveriges Hembygdsförbund anordnar den riksomfattande tävlingen Klenod Sverige. Syftet med tävlingen är bland annat att lyfta fram föremål som tillhör det svenska kulturarvet. Junsele hembygdsförening deltar i tävlingen med denna lilla trädosa. Tävlingsbidraget lyder som följer:

”I Junsele hembygdsförenings samlingar finns ett litet träföremål som katalogiserats som nr 160, snusdosa.  Den följande texten lyder: upphittad under kyrkgolvet vid rivningen av gamla kyrkan i Mo (Junsele socken i Ångermanland).

 Dosan har en diameter av 90 mm och höjden är 40 mm. Den är tillverkad i två delar och hopsatt med träplugg. I skarven mellan de två halvorna finns ett hål, 10 mm stort. På ena halvan finns årtalet 1670 inristat. Träslaget är ”måssaved”, eller sälgrot som det heter på rikssvenska. Dess innehåll är sedan länge borta och förslutningstappen ligger intryckt i själva dosan.

 Föremålet påstås alltså vara en snusdosa i trä tillverkad 1670 och den hittades under kyrkgolvet när den gamla kyrkan i byn Mo revs 1887. Men är det verkligen en snusdosa? Om inte, vad är det då?  Våra dagars våta snus var ju inte uppfunnet1670 och det är nog högst tvivelaktigt att den fattiga bondebefolkningen i norrlands inland begagnade sig av lukttobak, något som bara var förbehållet eliten på slott och herresäten söderut.

 Kan det istället vara en dosa för salt? Salt bevarar ju liv och salt förknippas ofta med kraft och var ett avvärjande medel för faror. 

 Vad som hände i socknen åren kring då dosan tillverkades är väl dokumenterat. Junsele socken, i nordvästra Ångermanland, bestod 1670 av ett fåtal bönder i sju medeltida byar. En av byarna beboddes av invandrade finnar och dessutom var socknen en del av Ångermanna/Anundssjö lappmark. Således levde här tre parter, med delvis olika näringsfång, som i gott samförstånd använde gemensamma marker. Det som hände dessa år var att sockenborna byggde ett nytt kapell och att i den nedre ådalen brann de fasansfulla häxbålen.

 Junsele hade sin egen visfinne, flitigt använd för att ge boskaps- och öllycka, och han dömdes av trolldomskommissionen att sona sina brott. Helt otroligt är det inte att sockenborna, tyngda av utlagor och ständiga missväxter, inte fullt och fast litade på den ende Gudens hjälp utan också försökte skaffa hjälp på närmare håll: hos visfinnen Olof.

 Min teori är att Olof placerade dosan, fylld med salt, under golvet i kyrkan med avsikt att hålla allehanda faror på avstånd.

 Denna dosa, en gång kanske fylld med salt, kan alltså vara ett föremål med magiska egenskaper från häxbålens tid i Ångermanland?  

I dag förvaras dosan i ett glasskåp tillsammans med diverse andra små föremål som är svåra att exponera på annat sätt. Små föremål har ofta en benägenhet att få fötter och det vore beklagligt om även denna lilla dosa fick det. Då skulle våra besökare inte få höra den spännande historien om dosan som hittades under kyrkgolvet.”

Alla bidrag till tävlingen finns på www.klenodsverige.se

/Ulla