Björn-Johan
av Göran Stenmark

Efter att i flera år nästan varit helt försvunnen, har nu björnen åter börjat röra sig i våra skogar. Björnstammen har faktiskt ökat så pass att man inom vissa regioner får utöva jakt på den. Men det har inte alltid funnits lite björn, för under 1800-talet och århundradena innan fanns det nästan mer björn än älg.

För det mesta var de inte till något större besvär, men ändock utgjorde de en viss fara för kreatur som gick på bete i skogarna och omkring fäbodarna. Det var en stor ära att fånga en björn, för de var svår fångade och skygga.

Många är de sägner som och berättelser som beskriver hur modiga nybyggare, drängar och bönder på ett heroiskt sätt nedlagt argsinta slagbjörnar.
Jag skall här berätta om en björnjägare som under sin levnad nedlade 18-19 björnar, nämligen Björn-Johan från Tjärn och Granåsen.

Han hette egentligen Johan Johansson och var född i byn Hocksjö i Bodums socken den 16 januari 1831. Fadern var nybyggare och hette Johan Hansson. Han var ett s.k. barnhusbarn, och föddes i Stockholm i juni 1796. Modern till Björn-Johan hette Anna Johansdotter, och var född i Alanäs 1802.

Björn-Johan gifte sig 1856 med Maria Jonsdotter från byn Granliden i Dorotea, och hon var född 1830. De fick sju barn tillsammans, men Maria hade sedan tidigare en son vid namn Jonas Erik.

Familjen kom att bosätta sig som nybyggare i Tjärn i Junsele, och det är här som berättelserna om Johans bravader med björnar tar sin början.

En höstdag hade Johan bestämt sig för att ge sig ut för att skjuta järpar. Plötsligt fick han se en stor björn komma gående på bakbenen med famnen full av mossa, som denne skulle bädda sitt vinteride med. Johan tog genast bössan och avlossade ett skott. Björnen kastade sin börda på marken och började plocka sönder mossan för att se om det var något i den som hade stuckit honom. Under tiden laddade Johan om och sköt ännu ett skott, varvid björnen rusade på en tall som han av någon anledning såg som orsaken till smärtan, och skakade den så att kottarna och kvistarna rök. Efter en stund föll björnen död ner, och det kan tilläggas att Johan endast hade laddat med ett s.k. järpskott.

En gång berättas det, kröp Johan in i ett ide och fångade två björnungar, som han stoppade i en kont. Björnhonan kom tillbaka och han fick springa för sitt liv för att undkomma henne. Det berättas att när Johan kommit innan för dörren till sitt hem, skall björnhonan ha forcerat den bastanta grinden till gården med ett enda slag av sin ram. Senare for Björn-Johan till Sollefteå där han sålde björnungarna. Detta skall ha inträffat 1857.

En jägmästare Wallrot i Sollefteå sände ofta efter Björn-Johan när man behövde hjälp att ringa in björnar, och en gång hade man skrämt upp en björn ur sitt ide. Denne hade då grävt ner sig i snön ute på en myr. Ingen i uppbådet vågade angripa besten, varvid Björn-Johan tillkallades. Jägarna från Sollefteå tittade misstänksamt på den lille nybyggaren med sin fula raggiga hund, björnspjut och enkla lodbössa. Många skrattade åt det egendomliga sällskapet.

Morgonen därefter innan man skulle börja jakten fick Björn-Johan välja bland många fina gevär, men när han gav sig av hängde han på sig sin lodbössa. Han åkte först i ledet, och ju närmare de kom björnen droppade den ene efter den andre av utan att Johan märkte. Plötsligt var han ensam, och hunden hade sprungit före och skrämt upp björnen, som kom plumsande i vilt raseri. Men Johan litade hela tiden på att han hade skyttar bakom sig, så han väntade tills han hade björnen inpå sig. Då sköt han och skottet tog bra, men björnen kastade sig framåt med lyfta ramar. Johan väntade på skott från de andra, men såg till sin förskräckelse att han var ensam. Då slängde han bössan och tog sitt väl använda spjut för att ränna det i djuret. Men björnen var nu så sårad att den segnade död ner framför Johans fötter. Han hojtade då för att varsko sina kamrater, men de missförstod det hela och flydde ner till bygden. Efter en stund dök Björn-Johan upp med björnens avskurna öron i sina händer, och nu blev han med ens en stor hjälte. Han fick även så bra anbud på sin hund att han sålde den.

Någon gång hösten 1876 sågs en björnhane med hona och tre ungar på Stenbitshöjden. Frampå vårvintern tog Johan med sig styvsonen Jonas Erik och dennes kamrat O. Forsén för att nedlägga björnarna. Jaktmetoden var originell, men finurlig. Johan ställde sig framför ingången till idet med alla tre gevär, medan de två pojkarna gick upp på hällan ovanför med starka träpålar, som drevs ner framför idet likt ett galler. De höll hårt i pålarna medan Johan retade upp björnarna i idet, och varje gång de slängde sig mot öppningen sköt han. Till slut låg björnhonan med tre ungar döda framför idet. Det var för övrigt Björn-Johans sista björnjakt.

Själv levde Björn-Johan ett knapert nybyggarliv, och under nödåren 1867-68 när nöden var som störst, fick han som så många andra åka till Sollefteå för att köpa ryskt rågmjöl. Under dessa tider hade Johan blivit av med sin häst, och en inspektor Jöns Björn sålde hästar. Johan fick ta en häst på avbetalning. Ganska snart började inspektorn kräva pengar. Det hela slutade så att Björn-Johan tappade sitt nybygge på Tjärn, och familjen fick flytta till byn Granåsen inom Dorotea socken.

Där dog Björn-Johan den 3 november 1908, och hustrun Maria hade avlidit två år tidigare i vad dödboken uppger som brandskada.

Efter byn Granåsen tog sig Björn-Johan efternamnet Granqvist, och många av hans ättlingar med detta namn bor idag i Junsele.