Arbetskväll.

skogsrummet_3

Nu börjar vi med våra arbetskvällar. Varje tisdag mellan 18-20 är det städning ute och inne, vi reparerar, putsar och fejar inför kommande säsong. Efteråt bjuds på kaffe och limpsmörgås. Den enda som sover vidare är skogshuggaren i skogskojan.

Alla är hjärtligt välkomna!

/Ulla

Posted in Aktuellt | Leave a comment

Månadens bild maj 2013.

 gottfr sundelin strömsund katalog 1913

Detta är vårens mode anno 1913. Bilden hittades i Sollefteåbladet maj 1913, som en bilaga med vårena alla nyheter. Den som gjorde reklam för sig var Gottfrid Sundelin i Strömsund. Förmodligen var det inte så många junseledamer som for hela vägen till Strömsund för att handla men med katalogen i hand kunde de ju gå till närmaste sömmerska för att få något liknade uppsytt.

/Ulla

Posted in Månadens bild | Leave a comment

Månadens bild mars 2013.

karta e a myrholm

Vallens västra krononybygge, Stuguvattenkälen.

Sedan 1750-talet hade bönderna i Vallen sina fäbodvallar på kronoallmänningen vid Lillvattnet liksom vid Botjärn i Långvattnet. Då Långvattnet fick resolution på nybygge 1794 försvann fäbodvallen med bete i Långvattnet. Kanske var det därför som byamännen i Vallen 1817 ansökte hos Landshövdingeämbetet om mark av kronoallmänningen. Man tilldelades ett stort område, ett så kallat avradsland, som man betalade skatt för till Kronan

 När 1824 års avvittringsstadga kom sände byamännen åter igen en ansökan till Landshövdingeämbetet. Denna gång gällde ansökan att få ta upp ett nytt hemman på avradslandet. Området: i öster mot Kettlaberget, i norr mot Ruske avradsland och i väst till Lill- och Storkärmsjöarna. Där ifrån till Fjällsjö sockenlina, vidare till västra ändan av Ysjön och fram till Krånge avradsland. Hela området kallades för Lillvattenbomarken och skattelades till 30 seland eller 24120 tunnland.  Åkerjord till nyhemmanet fanns vid det så kallade Alderlund.

 Att bli nybyggare var inte enkelt. Först skedde syn på platsen för nybygget. Sedan skulle Landshövdingeämbetet ta beslut om nybyggarens lämplighet att, från ris och rot, skapa ett nytt, blivande skatteobjekt. Fanns lämpligheten och inget överklagande hade inkommit till Landshövdingeämbete togs beslut om införsel i nybygget. Vallens krononybygge var avsett för samtliga byamän i Vallen, de svarade för 1/11 var. Som motprestation, för att få bosätta sig på kronoallmänningen, skulle uppodling ske och hus byggas. Syner på nybygget genomfördes av personer utsedda av Landshövdingeämbetet, ofta var det länsmannen i socknen tillsammans med trovärdig medhjälpare.

 Därefter ansökte nybyggaren om in inrymningsbrev. Syn skedde på nybygget för att kontrollera hur långt odling- och byggnadsskyldigheten hade kommit. För att sockenborna skulle veta vilka som ansökt om inrymningsbrev och kanske hade fog att överklaga lästes ansökningarna upp i sockenkykan. Kom inget överklagande hade inrymningen vunnit laga kraft. Med detta inrymningsbrev, eller åbobrev, i hand satt nybyggaren säker på sitt nybygge. Han ägde det inte men han hade fått nyttjande- och besittningsrätt på marken som fortfarande tillhörde Kronan. Dessutom kunde hans efterkommande ärva nybygget. Att han inte ägde det med dagens syn spelade säkert inte så stor roll. Den rätt som nybyggarna ville hävda gällde bara tillräckligt stor areal odlings-och betesmark och tillgång till fiske, jakt samt brandved och virke till byggnader.

Vallens byamän började sin uppodling i Hällviken eftersom jorden på Alderlund inte ansågs duga till åkerjord, däremot dög den som höbord. Stuguvattenkälen blev fäbodvall till en början, kanske istället för vallen i Långvattnet. 1832 kom ett delikat ärende på Junsele sockenstämmas bord då en man ämnade köpa 1 seland av Stuguvattenkälen. Sockenstämman ansåg detta köp som vanskligt eftersom ingen fått införsel på nämnda seland. Betalningen kunde nog ses som bortkastad eftersom Vallens byamän hade företrädesrätt till nybygget.

1842 kom den första nybyggesansökan på Stuguvattenkälen. Troligtvis satte byamännen stopp för detta eftersom ingen resolution i ärendet kan hittas i resolutionsakterna.

Trots att Stuguvattenkälen tjänstgjorde som fäbovall hade ett antal personer bosatt sig där. 1843 hade dock Vallens byamän tröttnat på inkräktarna. Stuguvattenkälen var tänkt som nyhemman till Vallen, inbyggarna hade egenmäktigt och utan medgivande bara slagit sig ner där. Dessutom hade de fördärvat fäbodvallen som inte längre gick att använda.

Byamännen vände sig till Landshövdingeämbetet om bortforsling av inkräktarna. Vräkningsdomen kom 1845. Kronobetjäning i socknen skulle tjänstgöra som handräckning och till vittnen vid förrättningen utsågs båtsmannen Grön i Vallen liksom Nils Nilsson i Betarsjönäset. Dessutom utfästes ett vite på 10 riksdaler.

1849 avvittrades Vallen östra och västra krononybyggen, det vill säga Hällberget och Stuguvattenkälen. Vid lantmäteriförrättningen av Stuguvattenkälen fann lantmätaren fäbodvallen upphackad och upparbetat åker- odlingsland till 1 tunnland 8 kappland. Trots vitet fanns inbyggarna kvar och dessutom hävdade de sin besittningsrätt. Protesterna hjälpte inte, de var och förblev inkräktare.

Stuguvattenkälens odlingsskyldighet 1849 sattes till 7 tunnland åker, 31 tunnland ängsmark och skogstilldelningen blev 867 tunnland. Därtill lades impedimenten och hela arealen slutade på 8167 tunnland och skattelades till 9 seland med 48 frihetsår, räknat från 1825. Efter ¾ av tiden skulle halv skatt betalas.

Under början av 1850 talet skrevs fler nybyggesansökningar men ingen godtogs. Vallens byamän höll hårt i sin forna fäbovall. 1854 uppträder Stuguvattenkälen för första gången i husförhörslängden och därmed går det att följa de människor som var skrivna där.

I september 1852 skrev byamännen kontrakt med Lo sågverksägare om avverkningsrätt på skogen. Nu kallades krononybygget för Alderlund. Avverkningsrätten gällde den övre delen, från Lillvattnets södra spets och rakt över till Tågsjösten. Kontraktet gällde 50 år från den dag då ömföringen, från kron till skatte, skett. Byamännen uppmanades i kontraktet att skynda på odlingsskyldigheten. Men om säljarna så ville, kunde bolaget ordna med uppodling och skattelösen.  Priset för avverkningskontraktet var 6000 kronor varav säljarna genast kvitterade 1500 kronor. Om arealen skulle minska så skulle även priset ändras. Säljarna erbjöds också första anbud på utforsling av virket.

Arealen minskades efter några år när ytterligare en avvittringen gjordes. 1857 hade de två nybyggena blivit till tre: Alderlund, Hällberget och Stuguvattenkälen. Eftersom 1824 års avvittringsstadga angav arealen per nybygge till högst 2500 tunnland måste gränserna ändras.

Även odlingskravet ändrades. Odlingsskyldigheten på 7 tunnlanden åker från 1849 utökades till 30 tunnland och ängsmarken till 126 tunnland per nybygge. Skogen ansågs fullt tillräcklig trots att Lo/ Kramfors Sågverksägare under många år haft privilegie på den. Mycket skog hade avverkats, ofta genom vårdslösa fällningar. Dessutom hade bolaget lämnat kvar kvistar så återväxten blivit dålig. Vindfällen hade också ökat och varit till hinder för boskapen och inkräktat på mulbetet. Skattetalet från 1849, som angav skatten till 9 seland, ändrades också. Det nya skattetalet blev hädanefter 24 seland för varje nybygge.

Efter avvittringen i socknen ingav Junsele sockenmän klagomål till Landshödingeämbetet. Sockenmännen ansåg att skattetalet på samtliga nybyggen i socknen satts så högt i förhållande till markens dåliga beskaffenhet att de förutsåg problem när frihetsåren tog slut. Trots att sågverken köpt avverkingsrätter på många nybyggen skulle det bli svårt för nybyggarna att erlägga den löpande skatten till Kronan.

Vid avvittringsförrättningen 1857 anmälde sig Jonas Nilsson som nybyggare. Han hade fått införsel beviljad samma år på 9/22 seland och var således den första som beviljats rättighet att bosätta sig på Stuguvattenkälen. Även fler personer anmälde sig som nybyggare och några påstod sig ha köpt eller bytt till sig delar av nybygget. Dessa påståenden förkastades dock av högsta ort.

1872 skattelöses Stuguvattenkälen av Kramforsbolaget. De 48 frihetsåren var till ända och förmodligen förstod inbyggarna att uppodlingen aldrig skulle blivet klar om de gjort den själva. Dessutom kunde de, efter försäljningen, stanna kvar på stället och bruka jorden som tidigare. Därtill erbjöds de arbete i skogen vintertid då jordbruket inte krävde så mycket tid.

1903 avsöndrades inägorna och såldes senare vidare. Skogen behölls av bolaget.

Erik Adolf Myrholm, född 1919 och som ritat kartan, bodde  som barn på Stuguvattenkälen. Han skriver i sina dagboksanteckningar att gården arrenderades av Kramfors AB för 75 kronor /år och den födde 3 kor, häst, 5-7 getter och lika många får jämte 8-10 höns. Mjöl till brödet och gröten gav också gården men det behövdes extra tillskott av foder som togs på skogsslåtter på Böxlåmyran, Stenråningen, Kärmsjöbäcken och Björns.

Nicke jagade ekorre, fågel och lekatt. Ett ekorrskinn gav 100 kronor i dagens peng… Därtill mjölk till skogsfolk….slakt till slaktaren i Krånge. Inte mycket , men de hade ju så mycket annat som vägde tungt. 

/Ulla

Källor: Junsele kyrkoarkiv, sockenstämmoprotokoll, Landsarkivets resolutionsakter och Lantmäteriets kartor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Månadens bild | Leave a comment

Månadens bild februari 2013. II

gustaf sjödins lillsele_äg_ki sjödin

 

Här fortsätter Lillselets historia.

1891 skedde nästa försäljning. I dag heter fastigheten Lillsele 1:9 och bestod från början av 4 seland. Vid försäljningen avtogs boningshuset med tre rum och kök, stenbacken som huset låg på samt, under 50 år, diverse slotteslägenheter.

Därtill skulle köparen, Kungsgården/ Marieberg, utge födoråd till säljaren under hela hans livstid:

1 ½ tunna korn,

1 ½ tunna potatis,

1 säck rågsikt,

40 skålpund kött (1 skålpund = 425 gram),

20 skålpund fläsk,

1 par renskor,

½ kubikfot salt,

1/8 tunna strömming,

5 skålpund kaffe och socker sam

50 kronor kontant varje år.

Köpeskillingen vid försäljningen var 1600 kronor.

1909 började Kungsgården/ Marieberg sälja ut inägorna. I den första utförsäljningen, Lillsele 1:4, förbehöll sig Kungsgården/Marieberg rätt för vinterkörslor över ägorna samt strand- och vattenrätt.

Köparens skyldigheter skrevs in i kontraktet och bestod av att kostnadsfritt sköta vägunderhåll vintertid. Dessutom ingick ett födoråd, enligt kontrakt från 1893 till Anna Olsdotter, änka efter Rull Mats Andersson. Köparen var också tvungen att handla alla basvaror till henne i bolagets handelsbod i Krånge. Förmodligen var detta en dyr utgift.

Köparen hade även förmåner: han hade rätt till sommarbete för sina kreatur på bolagets ägor. Han fick dock inte hålla får eller getter och övrig boskap skulle vallas så att ingen skada skedde på skogsåterväxten.

Fastigheten var taxerad till 700 kronor och försäljningspriset var 1000 kronor. Sannolikt blev köparen också erbjuden arbete i skogen vintertid liksom i flottningen.

Tråget visar fastigheten Lillsele 1:4. 1929 uppfördes en ny mangårdsbyggnad av timmer i två våningar. Vilken byggnad som tråget visar, den nya eller den gamla är dock ovisst.

/Ulla

Källor: Lantmäteriet akt nr 22-JUN-2364

Resele tingslags Häradsrätt 1910.

Posted in Månadens bild | Leave a comment

Månadens bild februari 2013.

lillselebodarna_

Nybygget Lillsele.

Skogen har i alla tider varit potentiell odlingsmark liksom svedje- och betesmark. Det vara bara inägojorden som var bestämd, av skogsmarken la man under sig vad man kunde. Detta låg dock inte i Kronans intresse. Därför startade den första skogsavvittringen 1683 då gränsen mellan byarnas skogsmark och Kronans skogar drogs upp och de så kallade kronoallmänningarna tillkom. Avvittringen återkom med jämna mellanrum och 1824 var syftet med avvittringen kolonisationen, att skapa nya skatteobjekt. En allt mer växande befolkning hade tvingat statsmakten att släppa greppet om utmarken.

Åren 1817-1823 arrenderade Nils Nilsson Björk, Per Hansson och Johan Danielsson en kronoallmänningstrakt vid och omkring Lillselet. För detta betalade de ränta till Kronan i form av smör. Därefter omvandlades området vid Lillselet till nybygge, hyran i form av smör försvann och istället ställdes krav på uppodling.

I mitten av 1830-talet började avvittringen i socknen men det dröjde ända fram till 1857 innan det blev nybyggarnas tur. Innan dess hade sockenmännen i Junsele krävt att alla nybyggen i socknen skulle åsättas skattetal och att klara gränser måste dras upp, detta för allas trygghet.

Än så länge var det Kronan som ägde nybygget men i och med avvittringen avsåg Kronan att reglera äganderätten till allmänningsskogarna.

Så kom då lantmätaren till krononybygget Lillsele. Nybyggets ursprungliga areal bestod av nästan 6000 tunnland. Detta ansågs alldeles för mycket, avvittringsstadgan föreskrev maximalt 2500 tunnland. Till denna areal lades sedan impedimenten, den odugliga mark som inte var odlingsmark eller skog. På grund av arealens storleken delades Lillselet i två delar: krononybygget Lillsele och krononybygget Västanbäck.

För att kunna skattelösa nybygget hade nybyggarna kravet på sig att uppodla en bestämd areal och bygga nödvändiga hus. För att klara detta arbete gavs nybyggarna 36 frihetsår räknat från 1825.

När uppodlingen, 30 tunnland åker/odlingsjord och 241 tunnland ängsmark, var fullgjord skulle nybygget Lillsele kunna vinterföda 8 hästar, 24 kor och 70-80 får eller getter. Till detta arbete krävdes 20-24 fullt arbetsföra personer.

1864 stakades nybygget ut i terrängen och rörlades, äntligen visste alla och envar var gränserna gick. Strax efter rörläggningen skrev samtliga nybyggare ett avverkningskontrakt med skogsintressenterna Per Engman i Näsåker och Erik Lidén i Lidgatu på nybyggets skog. Kontraktet skrevs på 40 år och gällde all skog över 9 tum vid 7 alnar från roten räknat. Avverkningsrätten betalades med en engångssumma samtidigt som kontraktet skrevs.

Med ett par års fördröjning klarade de nio nybyggarna i Lillsele uppodlingsarbetet. 1868 hade samtliga nybyggare skattelöst sina delar av nybygget. Även storverks- och masteträd, stora tallar som Kronan tänkt använda för skeppsbyggandet, löstes och därmed var nybyggarna inte längre nybyggare utan uppgraderades till bönder som betalade årlig skatt till Kronan: Grundrätan: 19 riksdaler 4 öre, Jordeboksränta: 9 riksdaler 64 öre, tionde 2 tunnor: 1/5 råg, 4/5 korn. De fick samtidigt full disposition till skogen.

Av skogen fanns dock inget intresse så när Engman/Lidén sålde avverkningskontraktet vidare godtog Lillseleborna detta. Skogen var för dem platsen för mulbete och där man hämtade byggnads- och hägnadsvirke och dessa rättigheter fanns fortfarande kvar. Att någon annan fällde enstaka träd var inget hinder för dem.

Den första, hela hemmansförsäljningen i Lillsele skedde 1882 då bolaget Kungsgården/Marieberg köpte ett konkurshemman på 4 seland. Därefter sålde allt fler sina hemmansdelar och 1894 äger Kungsgården/Marieberg Lillselets samtliga 24 seland. Därefter styckades delar av inägorna ut och såldes var för sig. Kungsgården/Marieberg behöll 18 7/8 seland som till största delen bestod av skog.

På bilden ser vi Lillselets fäbodvall. Vi ser bostugan, fähuset och den obligatoriska mesegrytan. Även hunden finns på plats.

/Ulla

Posted in Månadens bild | 2 Comments

God Jul 2012.

Junsele hembygdsförening önskar

alla och envar en

God Jul och ett Gott Nytt År!

Papperskassen som syns på bilden kommer från Konsum. Förmodligen användes den på 1960-talet. Kassen är betydligt mindre än dagens stora papperskassar.

Trevlig helg!

/Ulla

Posted in Aktuellt | 2 Comments

Månadens bild december 2012.

Så göra vi, när vi tvätta kläder, tvätta kläder, tvätta kläder,
så göra vi, när vi tvätta kläder, tidigt på måndagsmorgon.

tisdag: Så göra vi när vi skölja kläder
onsdag: Så göra vi när vi hänga kläder
torsdag: Så göra vi när vi mangla kläder
fredag: Så göra vi när vi stryka kläder

I slutet av 1800-talet kom föregångaren till dagens moderna tvättmaskin; tvättvaggan. Den hade träribbor som gnuggade tvätten i botten av vaggan medan man, med handkraft, förde vaggan fram och åter. Förmodligen blev den till stor hjälp för dåtidens husmödrar.

För den som inte hade möjlighet att köpa fabrikstillverkat tvättmedel fanns alltid hemmagjord lut. Luten gjorde man genom att hälla kokhett vatten över aska (1-5 dl björkaska per liter vatten), låta askan dra i kallt vatten över natten eller i ett par dagar eller koka den i vatten upp till några timmar.

Björkaskan lades sedan i en tygpåse som placerades i botten av ett tvättkar. Den smutsiga tvätten först, sedan hett vatten och tvätten fick dra i ett dygn. Därefter östes tvätten med askluten ett antal gånger. Sköljningen gjordes vid rinnande vatten.

På bilden ser vi glada tvätterskor. De är utrustade med träkar, tvättbräden och en zinkbalja. Skaffningen ligger till vänster på bilden. Det är 1930-tal och platsen är Stennäset.

Enligt visan tog tvättningen nästan en hel vecka i anspråk. Tänk vad lättsamt vi har idag, bara trycka på en knapp och maskinen sköter sig själv och vi kan göra något annat under tiden. För den som vill försöka tvätta på gammalt vis har hembygdsföreningen en tvättvagga.

/Ulla

 

 

 

Posted in Månadens bild | 1 Comment

Månadens bild november 2012.

Marknad i Junsele 1902.

Marknad i Junsele 1902.

Månadens bild i april 2012 handlade om uppbördsmarknaden i mars 1902 i Krånge. På den bilden kunde vi se hur marknadsstånden kantade Köpmangatan.

Nu visar det sig att ytterligare ett foto togs vid detta tillfälle fast från en helt annan vinkel. På detta, nyfunna foto, ser vi att marknadsstånden fortsatte in i gränden mellan Söderdahls handelsbod och gästgiveri. Tvärs över gatan syns O P Edins handelsbod.

Fotografiet är illa åtgånget och skärpan under all kritik men, trots detta, ser vi att marknadsbesökarna kunde spendera sina pengar på bland annat skidor, slädar och kläder. För den som ville värma sig fanns Söderdahls kafé och bageri. Bageriet syns till höger i bild. Förutom förtäring serverades här musik med hjälp av en trattgrammofon. Till lyst fanns också en konstgjord palm. Allt detta kan man läsa i bouppteckningen efter Gustaf Adolf Söderdahl.

/Ulla

Posted in Månadens bild | 8 Comments

Månadens bild oktober 2012.

Västernorrlands läns Hushållningssällskap bildades 1805 och syftet var att sprida ljus uti alla delar av hushållningen. Tanken var alltså att vara en kunskapsorganisation för jordbruket. Det var hushållningssällskapet som bildade Sparbanken 1827 liksom Nordviks lantbruksskola 1853. Det var också hushållningssällskapet som startade den första fiskodlingen i länet och mejeriskolan på Holms säteri. Åren runt sekelskiftet 1900 tillkom frökontrollanstalt, kemisk station och egnahemslånerörelsen.

 I Junsele fanns 1902 en ekonomisk förening, Junsele Lantmannaförening, som gemensamt köpte in grödor, frön och konstgödsel. Dessutom anordnade de en husmoderskurs i smör- och osttillverkning. Till denna kurs kom ingen anmälan för vem skulle sköta hem och hushåll när husmor var borta?  Tiden var ännu inte mogen för nymodigheter i större skala.

 1916 startade Junsele Hushållsgille som sorterades under Västernorrlands Läns Hushållningssällskap. I detta gille återfinner vi samma personer[1] som i Lantmannaföreningen men nu var tiden en annan. Det var krigstid med ransoneringar och självförsörjning hade återigen blivit en nödvändighet. Efter två års verksamhet anordnades en lantmannavecka i Junsele. På planen norr om kyrkan liksom vid Edens skola hölls det nötboskapspremiering.

 I och med en kurs i lantbruksbokföring 1930 skedde ett uppsving i Hushållsgillet. Det ansågs vara hög tid att modernisera jordbruket. Mejerifrågor och köp av tomt för mejeri diskuterades liksom kurser i fetmesekokeri och täckdikning.

 Hushållsgillet köpte också in fruktträd och bärbuskar och planterade dessa hos enskilda, intresserade personer. Nu var också tiden mogen för kvinnorna att ta dela av gillets verksamhet. Trädgårdskursen och studieresan 1938 för jordbrukarhustrur blev populär, tretton kvinnor deltog i aktiviteterna.   

 Därefter blev det barnens tur till undervisning. På skolan i Krånge färdigställdes en köksträdgårdsodling där skolbarnen fick lära sig odla, skörda och förädla. Denna köksträdgårdsodling fanns kvar på skolan under många år, hur många är dock ovisst.

 1942, mitt under brinnande krig, anordnades åter igen en lantmannavecka i Junsele. Ett antal utställningar gjordes tillsammans med Svenska Fåravelsföreningen och Västernorrlands Hemslöjdsförening. Lifs smedja var platsen för hovslagarkurs och på hembygdsgården avlöste föredragen varandra.

 Hushållssällskapet bekostade också slöjdskolan i Lillegård och skolan på Vallen. Tanken var att gammalt hantverkskunnande inte skulle försvinna. 1906 fanns elva elever inskrivna i Lillegårdsskolan och tretton i Vallens skola. Som lärare tjänstgjorde den ordinarie folkskoleläraren som oftast också hade genomgått länets högre slöjdskola. Barnen fick fyra timmars undervisning per vecka. Det barnen förfärdigade tillföll dem själva.

På hembygdsgården finns en stor svarv i trä. Det påstås att svarven användes när nya kyrkan byggdes och därefter hamnade den på Vallen. Kanske slöjdskolans elever tillverkade sina alster med hjälp av denna svarv.

 Källor: Junsele Lantmannaförenings protokollsbok 1902-1932. Junsele h-fören. Arkiv.

            Junsele Hushållsgilles protokollsbok 1916-1949. Junsele h-fören. Arkiv.

/Ulla



[1] 1902 bestod styrelsen av Sven Östlund, Jakob Högberg, N D Stenmark, N P Gradin och E J Lif. 1916 bestod styrelsen av Sven Östlund, E Zetterström, Abr Lif, N D Stenmark, E Engström och S O Andersson.

Posted in Månadens bild | 1 Comment

Månadens bild september 2012.

Sommaren 2012 är nu tillända, hembygdsgården har stängt och det är bara höststädningen som återstår. Det har varit en bra sommar. Trots, eller tack vare, allt regn och rusk har besökarna avlöst varandra.

Bilden ovan är en så kallad björktavla. Den är tillverkad av billigt material. Botten är en snedsågad björkplatta på vilken ett eller flera vykort klistrats fast. Det hela kompletterades sedan av handmålad växtlighet och blå himmel. I skarven mellan plattan och vykortet målades ofta en björkstam. Sist men inte minst skrevs ortnamnet dit. Turisten måste ju veta var han varit.

Under 1950- 1960-talet fanns björktavlor till försäljning i varje svensk souveniraffär. Undrar just vem som kom på idén att tillverka denna souvenir. Köparen hängde förmodligen upp den lilla tavlan vid hemkomsten för att minnas semestertrippen men också för att visa vänner liksom grannar att ”vi har råd att resa”.

I dag hittar vi den moderna stadsbons allmogerötter på utedass och i sommarstugor liksom på loppisar för en spottstyver. På den lilla träplattan finns minnen och nostalgi samlat tillsammans med klister och några färgkluttar. Björktavlan är en del av vårt kulturarv som håller på att gå förlorat.

Min tavla saknar vykort och är bara målad. Den tillhör min privata samling av björktavlor och jag hittade den under nattloppiset i Junsele. Priset var 5 kronor.

/Ulla

 

Posted in Månadens bild | 1 Comment