Månadens bild mars 2013.

karta e a myrholm

Vallens västra krononybygge, Stuguvattenkälen.

Sedan 1750-talet hade bönderna i Vallen sina fäbodvallar på kronoallmänningen vid Lillvattnet liksom vid Botjärn i Långvattnet. Då Långvattnet fick resolution på nybygge 1794 försvann fäbodvallen med bete i Långvattnet. Kanske var det därför som byamännen i Vallen 1817 ansökte hos Landshövdingeämbetet om mark av kronoallmänningen. Man tilldelades ett stort område, ett så kallat avradsland, som man betalade skatt för till Kronan

 När 1824 års avvittringsstadga kom sände byamännen åter igen en ansökan till Landshövdingeämbetet. Denna gång gällde ansökan att få ta upp ett nytt hemman på avradslandet. Området: i öster mot Kettlaberget, i norr mot Ruske avradsland och i väst till Lill- och Storkärmsjöarna. Där ifrån till Fjällsjö sockenlina, vidare till västra ändan av Ysjön och fram till Krånge avradsland. Hela området kallades för Lillvattenbomarken och skattelades till 30 seland eller 24120 tunnland.  Åkerjord till nyhemmanet fanns vid det så kallade Alderlund.

 Att bli nybyggare var inte enkelt. Först skedde syn på platsen för nybygget. Sedan skulle Landshövdingeämbetet ta beslut om nybyggarens lämplighet att, från ris och rot, skapa ett nytt, blivande skatteobjekt. Fanns lämpligheten och inget överklagande hade inkommit till Landshövdingeämbete togs beslut om införsel i nybygget. Vallens krononybygge var avsett för samtliga byamän i Vallen, de svarade för 1/11 var. Som motprestation, för att få bosätta sig på kronoallmänningen, skulle uppodling ske och hus byggas. Syner på nybygget genomfördes av personer utsedda av Landshövdingeämbetet, ofta var det länsmannen i socknen tillsammans med trovärdig medhjälpare.

 Därefter ansökte nybyggaren om in inrymningsbrev. Syn skedde på nybygget för att kontrollera hur långt odling- och byggnadsskyldigheten hade kommit. För att sockenborna skulle veta vilka som ansökt om inrymningsbrev och kanske hade fog att överklaga lästes ansökningarna upp i sockenkykan. Kom inget överklagande hade inrymningen vunnit laga kraft. Med detta inrymningsbrev, eller åbobrev, i hand satt nybyggaren säker på sitt nybygge. Han ägde det inte men han hade fått nyttjande- och besittningsrätt på marken som fortfarande tillhörde Kronan. Dessutom kunde hans efterkommande ärva nybygget. Att han inte ägde det med dagens syn spelade säkert inte så stor roll. Den rätt som nybyggarna ville hävda gällde bara tillräckligt stor areal odlings-och betesmark och tillgång till fiske, jakt samt brandved och virke till byggnader.

Vallens byamän började sin uppodling i Hällviken eftersom jorden på Alderlund inte ansågs duga till åkerjord, däremot dög den som höbord. Stuguvattenkälen blev fäbodvall till en början, kanske istället för vallen i Långvattnet. 1832 kom ett delikat ärende på Junsele sockenstämmas bord då en man ämnade köpa 1 seland av Stuguvattenkälen. Sockenstämman ansåg detta köp som vanskligt eftersom ingen fått införsel på nämnda seland. Betalningen kunde nog ses som bortkastad eftersom Vallens byamän hade företrädesrätt till nybygget.

1842 kom den första nybyggesansökan på Stuguvattenkälen. Troligtvis satte byamännen stopp för detta eftersom ingen resolution i ärendet kan hittas i resolutionsakterna.

Trots att Stuguvattenkälen tjänstgjorde som fäbovall hade ett antal personer bosatt sig där. 1843 hade dock Vallens byamän tröttnat på inkräktarna. Stuguvattenkälen var tänkt som nyhemman till Vallen, inbyggarna hade egenmäktigt och utan medgivande bara slagit sig ner där. Dessutom hade de fördärvat fäbodvallen som inte längre gick att använda.

Byamännen vände sig till Landshövdingeämbetet om bortforsling av inkräktarna. Vräkningsdomen kom 1845. Kronobetjäning i socknen skulle tjänstgöra som handräckning och till vittnen vid förrättningen utsågs båtsmannen Grön i Vallen liksom Nils Nilsson i Betarsjönäset. Dessutom utfästes ett vite på 10 riksdaler.

1849 avvittrades Vallen östra och västra krononybyggen, det vill säga Hällberget och Stuguvattenkälen. Vid lantmäteriförrättningen av Stuguvattenkälen fann lantmätaren fäbodvallen upphackad och upparbetat åker- odlingsland till 1 tunnland 8 kappland. Trots vitet fanns inbyggarna kvar och dessutom hävdade de sin besittningsrätt. Protesterna hjälpte inte, de var och förblev inkräktare.

Stuguvattenkälens odlingsskyldighet 1849 sattes till 7 tunnland åker, 31 tunnland ängsmark och skogstilldelningen blev 867 tunnland. Därtill lades impedimenten och hela arealen slutade på 8167 tunnland och skattelades till 9 seland med 48 frihetsår, räknat från 1825. Efter ¾ av tiden skulle halv skatt betalas.

Under början av 1850 talet skrevs fler nybyggesansökningar men ingen godtogs. Vallens byamän höll hårt i sin forna fäbovall. 1854 uppträder Stuguvattenkälen för första gången i husförhörslängden och därmed går det att följa de människor som var skrivna där.

I september 1852 skrev byamännen kontrakt med Lo sågverksägare om avverkningsrätt på skogen. Nu kallades krononybygget för Alderlund. Avverkningsrätten gällde den övre delen, från Lillvattnets södra spets och rakt över till Tågsjösten. Kontraktet gällde 50 år från den dag då ömföringen, från kron till skatte, skett. Byamännen uppmanades i kontraktet att skynda på odlingsskyldigheten. Men om säljarna så ville, kunde bolaget ordna med uppodling och skattelösen.  Priset för avverkningskontraktet var 6000 kronor varav säljarna genast kvitterade 1500 kronor. Om arealen skulle minska så skulle även priset ändras. Säljarna erbjöds också första anbud på utforsling av virket.

Arealen minskades efter några år när ytterligare en avvittringen gjordes. 1857 hade de två nybyggena blivit till tre: Alderlund, Hällberget och Stuguvattenkälen. Eftersom 1824 års avvittringsstadga angav arealen per nybygge till högst 2500 tunnland måste gränserna ändras.

Även odlingskravet ändrades. Odlingsskyldigheten på 7 tunnlanden åker från 1849 utökades till 30 tunnland och ängsmarken till 126 tunnland per nybygge. Skogen ansågs fullt tillräcklig trots att Lo/ Kramfors Sågverksägare under många år haft privilegie på den. Mycket skog hade avverkats, ofta genom vårdslösa fällningar. Dessutom hade bolaget lämnat kvar kvistar så återväxten blivit dålig. Vindfällen hade också ökat och varit till hinder för boskapen och inkräktat på mulbetet. Skattetalet från 1849, som angav skatten till 9 seland, ändrades också. Det nya skattetalet blev hädanefter 24 seland för varje nybygge.

Efter avvittringen i socknen ingav Junsele sockenmän klagomål till Landshödingeämbetet. Sockenmännen ansåg att skattetalet på samtliga nybyggen i socknen satts så högt i förhållande till markens dåliga beskaffenhet att de förutsåg problem när frihetsåren tog slut. Trots att sågverken köpt avverkingsrätter på många nybyggen skulle det bli svårt för nybyggarna att erlägga den löpande skatten till Kronan.

Vid avvittringsförrättningen 1857 anmälde sig Jonas Nilsson som nybyggare. Han hade fått införsel beviljad samma år på 9/22 seland och var således den första som beviljats rättighet att bosätta sig på Stuguvattenkälen. Även fler personer anmälde sig som nybyggare och några påstod sig ha köpt eller bytt till sig delar av nybygget. Dessa påståenden förkastades dock av högsta ort.

1872 skattelöses Stuguvattenkälen av Kramforsbolaget. De 48 frihetsåren var till ända och förmodligen förstod inbyggarna att uppodlingen aldrig skulle blivet klar om de gjort den själva. Dessutom kunde de, efter försäljningen, stanna kvar på stället och bruka jorden som tidigare. Därtill erbjöds de arbete i skogen vintertid då jordbruket inte krävde så mycket tid.

1903 avsöndrades inägorna och såldes senare vidare. Skogen behölls av bolaget.

Erik Adolf Myrholm, född 1919 och som ritat kartan, bodde  som barn på Stuguvattenkälen. Han skriver i sina dagboksanteckningar att gården arrenderades av Kramfors AB för 75 kronor /år och den födde 3 kor, häst, 5-7 getter och lika många får jämte 8-10 höns. Mjöl till brödet och gröten gav också gården men det behövdes extra tillskott av foder som togs på skogsslåtter på Böxlåmyran, Stenråningen, Kärmsjöbäcken och Björns.

Nicke jagade ekorre, fågel och lekatt. Ett ekorrskinn gav 100 kronor i dagens peng… Därtill mjölk till skogsfolk….slakt till slaktaren i Krånge. Inte mycket , men de hade ju så mycket annat som vägde tungt. 

/Ulla

Källor: Junsele kyrkoarkiv, sockenstämmoprotokoll, Landsarkivets resolutionsakter och Lantmäteriets kartor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

This entry was posted in Månadens bild. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *