Junsele Hembygdsförening

Ja, jag vet att ni har sett denna bild förut men nu vet jag på vilket sätt flaggan kommit till:

I februari 1958 beslöt Junsele kommun utreda frågan om utförande av ett kommunvapen och tog kontakt med Riksheraldikerämbetet i Stockholm. Med ansökan följde ett avtryck av Junseles sockensigill och kommunalkamrer S. Boström förklarade att ”med detta sigill som centralfigur i vapnet” låta riksheraldikern utarbeta ett förslag till vapen för kommunen.

 Av brevväxlingen att döma så förstod nog inte heraldikern riktigt vad sockensigillet föreställde så han vände sig till Landsarkivet i Härnösand. Landsarkivet tog fram en handling från 1809 som visade hur sigillet såg ut och med detta nöjde han sig. Men, skriver heraldiker G. Scheffer vidare, vad är det för verktyg som personen på sigillet använder. Kan möjligtvis kommunalkamreren i Junsele tala om det eller ska man istället vända sig till Nordiska Museet för mer information?

 Boström försöker verkligen att ta reda på vad det avbildade redskapet föreställde, dock utan resultat. Emellertid påtalar en person med hembygdsintresse för honom att redskapet sannolikt var en barkspade. Boström råder dock heraldikern att efterhöra med Nordiska Museet för mer information.

 Förslaget på kommunvapen för Junsele landskommun kom i januari 1959 och Kungl. Maj:t fastställde: ”I blått fält en ginbalk av guld, belagd med en störtad svart barkspade”.

 Kungl. Maj:t fortsatte sitt brev med att ” Kungl. Maj:t gillar bilden som förslag av vapen och flagga för Junsele landskommun” Ja, de skriver verkligen ordet ”gillar” och detta femtio år före facebooks tidevarv.

 Även kommunalkamer Boström gillade vad han såg och så även vi i dag. Därför hissas denna flagga återigen på midsommarafton 2012.

/Ulla

Detta är Blomdahls stuga på Kyrkberget. När hembygdsföreningen köpte området där uppe fanns redan stugan där. Den byggdes i början av 1920-talet av en man vid namn Pettersson som arrenderade en liten markplätt på livstid. Blomdahls, bröderna Konrad, Fridolf och Olof, flyttade in 1933 och 1939 löste hembygdsföreningen ut dem. Kanske blev det besvärligt att ha fast boende mitt i hembygdsföreningens ideella verksamhet.

 På föreningens årsmöte 1945 väcktes frågan om inte en turistförening borde bildas i socknen. Semesterlagen, från 1938, gav alla anställda rätt till två veckors betald ledighet men kriget kom emellan. Men nu, nu var kriget var slut och friheten att resa lockade många.  Mötesdeltagarna gav raskt sitt bifall och en interimsstyrelse bildades. Inför sommaren inreddes Blomdahls lilla stuga för att ta emot de första turisterna. Som föreståndare anställdes Siri Andersson.

 Första sommaren kom tjugo besökare varav nitton sov över natten. Detta kan tyckas lite men turistströmmen ökade sakta men säkert. Ja, den ökade faktiskt så mycket att styrelsen beslöt att beställde den första turistsouveniren: en nål i tenn med motiv från Björntallen och Pelle Molins berättelse En ringdans medan mor väntar. Denna nål finns fortfarande att köpa på hembygdsgården fast vi har höjt det ursprungliga priset på 1 krona till 20 kronor. Men, vem ritade förlagan till nålen?

 Några år senare påtalade föreningens båda revisorer att Blomdahls stuga borde flyttas utanför området. De ansåg att stugan var anskrämlig och en stor skam för den i övrigt så vackra hembygdsgården. Det skulle dock dröja till 1955 innan stugan plockades ner och såldes.

Vid detta laget hade föreningen varit i Anundsjö och köpt ett tvåvåningshus som ersättning för stugan. Betalningen, 2500 kr, hade turistverksamheten med övernattning i Blomdahls stuga ensam dragit in. Inte illa!

/Ulla

Ibland är det roligt att städa. Just nu håller hembygdsföreningen på att renovera portlidret, nya stockar byts ut eftersom de gamla gjort sitt. Så hände det som inte skulle hända: golvet låg kvar då vår duktige timmerman från Resele lyfte byggnaden.

Alltnog, det var bara att kavla upp ärmarna och tömma de två rummen. Det ena rummet, förrådet kallat, började redan på 40- talet att fyllas med allehanda föremål så det var med spänning vi skred till verket.

Dock var det i skogsrummet vi gjorde det stora fyndet. I ett gammalt skrivbord fann vi en liten, smutsvit pappask med märkligt innehåll: Några bruna klumpar tillsammans med en handskriven lapp. På lappen stod: Talj från 1400-talets ljuskrona i Mo kyrka.

Det var alltså talj vi funnit. Fantastiskt! Vem som sparat dessa bitar vet vi inte men troligtvis ansåg någon att bitarna var så betydelsefull att han ville spara dem åt eftervärlden. Förmodligen hände detta när Mo kyrka tömdes den där höstdagen 1885. Allt skulle bort och man auktionerade ut det som gick att återanvända. Det finaste, bland annat ljuskronan daterad till 1400- talet, forslades till nya kyrkan i Lillegård. Resten slängdes.

Att den gamla sockenkyrkan betydde mycket för sockenborna kan vi förstå. Varför skulle annars någon göra sig besväret att skrapa bort taljen som, genom århundraden, runnit ner på själva ljuskronan och därtill spara den i en liten vit ask klädd med rosa papper.

/Ulla

Och så ett litet tillägg: Ljuskronan av järn hänger i dag i lillkyrkan i Junsele kyrka. Gå och titta på den, det är värt besväret!